Halvtid i Bryssel och stadsbesök

Nu har vi bott i Bryssel i ganska så exakt fem månader, det vill säga halva tiden har gått och halva tiden återstår. Det mesta rullar på och det känns som att vi har hamnat i en vardag här som fungerar för alla. Även om det är lite kämpigt för sonen med förskolan fortfarande. Vi vet inte riktigt hur mycket franska han kan, eftersom vi inte själva pratar det. Han har fått kompisar och verkar vara omtyckt i klassen. Men han säger ibland själv att han inte vill gå dit och att han hellre skulle vilja vara hemma. Jag var dock lite sådan själv också som liten så jag misstänker att det är en allmän hållning till att behöva umgås med människor man inte valt själv hela dagarna, kontra att vara hemma i lugn och ro.

Lugn och ro är väl annars det vägledande för vår tillvaro här. Det är skönt att sällan ha några helgplaner eller aktiviteter, vi är mest hemma eller strosar omkring i närområdet. Jag tror att vi i efterhand kommer minnas vistelsen i Bryssel som en period då vi fick mycket tid med varandra. Jag sökte inte det här jobbet som ett karriärsteg som många antar, utan för att få utlopp för min ständiga längtan efter nya upplevelser, platser och erfarenheter. Undrar om man någonsin lyckas stilla den där längtan eller om den är kvar hela livet. Det är en större filosofisk fråga som jag inte ska fördjupa mig i nu : )

Utifrån ett reseperspektiv är det väldigt fördelaktigt att bo i Bryssel, mitt i Europa på ett sätt, även om det inte ligger mitt i Europa rent geografiskt (tydligen är det byn Purnuskes i Litauen som gör det?). Under våra månader här har vi, mest jag på grund av jobbet, hunnit resa till inte mindre än sex andra länder och följande städer: Paris, London, Strasbourg, Maastricht, Göteborg förstås, Köpenhamn och nu senast en semestervecka på Mallorca. Det är enkelt att resa med tåg och flyg från Bryssel till andra städer i Europa. Så skönt att slippa byten, långa transfertider och resor för att ta sig till flygplatsen. Även i Göteborg är vi ju bortskämda med att bo bara en kvart från flygplatsen.

Här följer en liten snabblista på städerna jag har hunnit besöka so far:

1. Paris? Ärligt talat hann jag inte se så mycket, jag tog tåget dit för två möten varav det ena var i den vackra byggnaden där senaten huserar (det så kallade Luxemburg-palatset). Sedan hastade jag genom staden för ett andra möte, därefter direkt till en av tågstationerna för vidare resa till Strasbourg. Jag skulle gärna besöka Paris privat för att ha tid att strosa omkring mer, framåt våren kanske. Är dock lite avskräckt av att det sägs vara världens mest besökta stad (!) och misstänker att det blir rätt fullknökat på de bästa uteserveringarna en solig vårdag.

Senaten i Paris

2. Strasbourg. En väldigt fin stad, som är mindre och mer promenadvänlig än Bryssel. Staden har runt 560 000 invånare och kallas ibland ”Europas huvudstad” på grund av att bland annat europeiska parlamentet, Europarådet och Europadomstolen har sina säten här. Stadskärnan hann jag dessvärre inte besöka då jag hade möten på Europarådet och andra ställen i staden. Tågstationen är väldigt speciell, en gammal byggnad men som liksom ser ut att ha blivit slukad av en gigantisk larv gjord av glas… ?! Intressant. Fick intrycket av att Strasbourg är en välmående fransk stad med internationell befolkning, gamla anor och ändå en modern stadsbild med bra kollektivtrafik och promenad- och cykelvänliga stråk.

Strasbourgs tågstation

3. Maastricht. Ett första intryck jag fick när jag klev av tåget i ett annat land var att alla tycktes prata bättre engelska än i Belgien. Med ”alla” menar jag de jag språkades vid med i affärer, på hotell etc. Många intygar att det stämmer och att Nederländerna satsar mer på engelskundervisning i skolorna än vad t ex delar av Belgien gör. Maastricht har en mysig liten stadskärna, en central promenadgata med butiker och restauranger, och staden ligger vackert vid floden. Tydligen är den en av Nederländernas äldsta städer, vilket syns på de gamla husen och trånga gränderna. Hög mysfaktor. Känns resvänligt och gulligt, men jag tror kanske inte man ska lägga en hel vecka på att vara där utan röra sig vidare mot Rotterdam och Amsterdam om man planerar en resa till Nederländerna.

4. London, kära London. En av städerna jag har besökt flest gånger i Europa förutom mina hemstäder. Det har varit studieresor, resor med familjen, shopping- och fest med kompisar, och nu med min femåring, bara vi två. Jättekul! Älskar London. Trevlig atmosfär, lätt att ta sig runt med tunnelbanan, massor att se och göra men ååååh så mycket folk när vi var där under sportlovsveckan, som nog är en internationell lovvecka för det kändes som att familjer och barn från typ hela världen var där samtidigt. Lite segt med köerna till alla besöksmål, jag hade mycket väl kunnat tänka mig att femåringen hade uppskattat Sea Life, något Shrek-upplevelseställe och kanske Madame Tussaud. Men det blev liksom inte att jag orkade kriga mig genom köer och slot-tider eller lägga en förmögenhet på alla biljetter, så vi strosade mest omkring. Huvudsyftet med resan var att besöka ”världens största Legobutik” vilket känns väl hajpat med tanke på att den var ungefär lika stor som en vanlig Ica Supermarket. Men, det var väldigt uppskattat hos femåringen och han fick såklart med sig en låda Lego hem. Så mysigt att ha en resa bara han och jag, äta fish & chips, gå längs med Themsen och så tågresan dit och hem, så smidigt.

5. Antwerpen, en av våra närmaste grannstäder här i Belgien fick sig också ett besök under mellandagarna. Antwerpen kändes likt Göteborg på mer än ett sätt, andrastaden i landet liksom. Lite råare, gråare, mindre och ja, mer Göteborg än Bryssel helt enkelt. Men helt okej för en dags besök. Får se om vi ger Antwerpen en till chans när vädret är lite bättre, för nu var vi inte superimponerade men som sagt, kan bero på att vi gick omkring och frös hela dagen i duggregnet…

Ett grått Antwerpen

6. Brygge. Den charmiga minivarianten av Bryssel kanske man kan säga. Otroligt pittoresk, gammal och sned med massa torg, kyrktorn och såklart även här, sååå mycket turister när vi var där veckan innan jul. Lite Gamla stan-varning där butikerna är proppfulla med souvenirer och mest skräp. Men helt klart värd ett besök, så vacker och lagom liten för att kunna täcka in hela staden på en dag utan att få ont i fötterna.

Mormor och äldsta sonen i Brygge

Det här var några av städerna i alla fall. Vi har många kvar att uppleva, och några resor har jag inte skrivit om, t ex Mallorca som vi precis kom hem ifrån. Det får bli nästa inlägg.

Advertisements

Vardagsliv i Bryssel

Nu har cirka nio veckor passerat av våra sammanlagt nästan elva månader i Bryssel. Vardagen börjar infinna sig för oss alla. Det är nog lättast för mig som har ett jobb och kollegor som jag träffar varje dag (och kan prata svenska med, icke att förglömma). Äldsta sonen har vant sig vid förskolan och jag tror att han oftast har roligt där, även om han fortfarande, efter drygt en månad, frågar varje dag hur länge han ska vara där och när vi ska flytta hem igen.. Men det känns mer som ett inövat mantra än som att han verkligen menar det, för han är alltid glad och uppåt både på väg till och från förskolan. Nu väntar vi med spänning på att se om han kommer lära sig någon franska också, så att han kan översätta åt resten av familjen sen 🙂

Bryssel är bullrigt, trafikerat, trångt, diversifierat, kosmopolitiskt, dynamiskt och faktiskt ganska vackert och charmigt på sina ställen. EU-kvarteren där jag oftast rör mig är väldigt ocharmiga med sina gigantiska glas- och betongfasader och trefiliga motorvägar som skär rakt igenom staden. Däremot bor vi ett stenkast från Parc Cinquantenaire (översta bilden till höger) som är otroligt vacker och pampig, kantat med gigantiska trädalléer. Sen finns det andra kvarter som är otroligt mysiga, gamla ojämna kullerstensgator, sneda stenhus från 1600-talet och sunkiga ölkaféer inredda helt i mörkbetsat trä.

Maten är på de flesta ställen vi provat fantastiskt god utan att vara avancerad eller skrytig (eller hutlöst dyr). Det finns en trevlig uteätarmentalitet här, hela familjen eller släkten träffas på restaurang på lördagseftermiddagar eller söndagskvällar och äter tillsammans. Det har vi anammat och försöker iallafall ibland gå ut och äta lunch på helgerna, trots att det kan vara en utmaning med två barn som på varsitt alldeles unika sätt kan pröva ens tålamod och tänja på gränserna för hur man ska bete sig i offentliga miljöer (kasta bestick på golvet, slicka på pepparkvarnen, krypa under borden osv).

Vi saknar alltså ingenting i form av kultur- eller restaurangutbud jämfört med Göteborg, inte heller shopping eller sådana saker som vi ändå inte ägnar oss åt så mycket. Jag trodde kanske att vi skulle sakna naturen mer, men det gör inte jag än så länge. Det finns gott om vackra parker, vi har även besökt det stora skogsområdet som ligger i utkanten av staden (Bois de la Cambre, en stor anlagd skogspark som gränsar till skogen Forêt de Soignes). Kanske kommer det en dag när jag tröttnar på sorlet, flygplanen, sirenerna och trängseln och vill flytta ut på landet igen, särskilt när våren närmar sig och vi måste börja planera hemflytten. Men just nu njuter jag för fullt av storstadslivet och allt som återstår att upptäcka i Bryssel och resten av Belgien.

 

Reseperspektivet goes utlandsperspektivet?

Undrar om jag ska byta namn på bloggen till utlandsperspektivet nu då. Det blir en hel del resor under det kommande året då jag kommer att arbeta internationellt, men det kommer kanske inte bli lika många med hela familjen. En av tankarna med att starta den här bloggen var att skriva om hur det funkar att resa med små barn, eftersom många verkar tveksamma till det. Vilket vi inte är utan snarare starka förespråkare 🙂

Som rubriken antyder ska vi alltså flytta utomlands, till Belgien och Bryssel närmare bestämt. Flyttlasset går om en månad och jag ska arbeta heltid under året vi är där. Min sambo börjar som föräldraledig, med några timmars barnpassning i veckan så att han kommer iväg på lite egna aktiviteter. När jag har mina ljusa stunder, tänker jag att det här är en dröm som går i uppfyllelse för mig. Sedan jag började plugga har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja bo och arbeta utomlands. Under studietiden bodde jag i Köpenhamn i ett halvår, vilket var en berikande och lärorik tid. Då är ändå Köpenhamn nära Sverige både kulturellt och geografiskt, så det var ingen större omställning. Min sambo har bott i Brasilien under ett års tid och rest runt där i flera månader och även bott i Portugal en period. Även han är positiv till att bo utomlands, annars hade det aldrig fungerat. Jag är väldigt glad att vi får den här möjligheten och att vi tar chansen nu när den dyker upp.

Barnen är så små än så länge (ett och fem), så att det inte direkt går att säga vad de tycker om flytten. Men den äldre sonen som snart fyller fem, har i alla fall förstått att vi ska flytta ganska långt bort, ganska länge 🙂 Han är hemkär, behöver trygghet och har få men nära relationer, så det är viktigt att försöka tillgodose de behoven trots att vi byter land och flyttar långt bort från hans nätverk. Jag tror och hoppas att det viktigaste för honom är att vi i familjen är samlade och att vänner och mor- och farföräldrar kommer och hälsar på ibland. Sedan tror jag att barn snabbt anpassar sig till att höra andra språk och att bo i en ny stad och så.

Ibland har jag såklart även mina tvivel över hur det kommer att bli. Kanske framförallt vad gäller att jag kommer jobba heltid och min sambo vara hemma större delen av tiden. Kommer jag hinna uppskatta och njuta av tiden med familjen, eller kommer jobbet kräva så pass mycket att jag inte känner att det är värt det? Kommer min sambo känna sig isolerad och/eller uttråkad av att inte ha någon tillhörighet utanför hemmet? Tänk om den äldsta sonen vantrivs? Men jag hoppas att det är obefogad oro. Vad gäller partnern som är hemma känns det som att mycket beror på att jag är mamma och kvinna, i den omvända situationen (som är mycket vanligare), om jag hade följt med honom och stannat hemma med barnen, hade jag såklart sett till att hitta sammanhang där jag fick möjlighet att vara mig själv, t ex ett gym eller någon kurs. Det är ju därför vi har skaffat en nanny på några timmar i veckan dessutom. Så på det stora hela hoppas jag att det blir en spännande och lärorik upplevelse för oss alla! Jag kommer att fortsätta skriva om våra resor, både de vi redan har genomfört (har några stycken kvar) och kommande resor som vi planerar.

Bali och Canggu – Saker att göra och ställen att besöka

I och kring Canggu finns det en hel del saker att göra med barn. Under våra 26 dagar här har vi besökt två tempel, en vulkan, en anläggning som heter Canggu Club och Monkey Forest i Ubud. Vi var också i Kuta en dag och gick i affärer och kollade in stranden. Här listar jag de aktiviteter vi gjorde, tider och kostnad när jag kommer ihåg och lite för- och nackdelar.

Monkey Forest i Ubud

Det här besöket är nästan ett måste om du är på Bali. Det är billigt (40 000 IDR för vuxna och 35 000 för barn), lagom stort, det tar ett par timmar att gå omkring där inne, och jättekul att titta på aporna som hoppar omkring mer eller mindre vilda i djungeln. Vi hade yngsta sonen i bärsele, det fanns de som gick med barnvagn där inne men det är ganska mycket trappor så sele eller sjal är nog bäst. Fyraåringen tyckte det var jättekul. Vi var dock noga med att han inte fick röra aporna eller jaga dem eller störa dem på något annat sätt. Det är ändå vilda djur och man måste visa dem respekt. Det gör inte alla i Monkey Forest, tyvärr och därför har det inträffat incidenter typ att folk blivit bitna. Men det är absolut inte farligt att vara där om man håller sig lugn och inte stör dem. Viktigt att komma ihåg att även detta, trots att det är en turistattraktion, också är en helig plats för balineserna.

Elephant Cave / Elefanttemplet

Här stannade vi till efter Monkey Forest på rekommendation av vår chaufför. Själva grottan var pytteliten, men templet runtomkring jättestort. Vi hade nog kunnat gå omkring där en längre stund, men den dagen var det superhett ute och vi var alla ganska överhettade redan efter Monkey Forest. Så det blev ett kort besök. I de flesta tempel krävs att du täcker benen, och det står massvis av försäljare av saronger på väg mot templet. De tjatar och tjatar om att du absolut måste köpa en sarong annars får du inte gå in i templet. Detta är inte helt sant; dels lånar de ut saronger vid entrén till templet, och dels går det bra att gå in med långbyxor eller lång kjol eller trekvartsbyxor. Det var ganska billigt inträde här också, runt 50 000 per vuxen och gratis för barn.

Mount Batur, lake Batur och Kintamani

Lite förvirrande med namnen här, men jag tror att vulkanen heter Mount Batur och är Balis högsta topp. Den räknas som aktiv men har inte haft ett utbrott sedan 1963. Det ligger en stor sjö nedanför som heter Lake Batur. Vi besökte samhället Kintamani, som förutom fruktodling gissningsvis går runt på den handfull restauranger som ligger längs med en bergskam med perfekt panoramautsikt mot vulkanen och sjön. Så vi åt lunch där, sittandes rakt mot vulkanen och den vidunderliga utsikten. Lunchstället i sig var inget särskilt, ganska tråkig buffémat. Men fyraåringen blev frälst i deras grillspett och gick och hämtade typ fem stycken själv. Ganska exceptionellt när det gäller honom för han äter som en fågelunge för det mesta. Uppe på den höjden blev också klimatet och luften väldigt mycket mer behagligt, ungefär som en svensk, småmulen sommardag. Friskt, och alldeles för kallt enligt vår chaufför som satt och väntade i sin bil för att hålla värmen. Det kostade en slant att köra in i det här samhället också, någon slags se vulkanen-avgift antar jag. Inte någon stor summa, runt 60 000 IDR för oss alla tror jag.

Men efter lunch med utsikt fanns det inte så mycket mer att göra där, åtminstone inte för oss. Lite mer äventyrliga turister kan både vandra, rida och hyra cyklar för att ta sig upp mot vulkanens öppning, och till och med gå ner i den tror jag. Bilfärden till Kintamani från Canggu tog cirka 2,5 timme så det var en ganska dryg resa för ett så kort besök. Om man vill kan man kombinera det med ett besök i Ubud också men vi pallade inte mer den här dagen eftersom vi redan hade stannat vid risterrasserna också. Kan dock rekommendera att be chauffören stanna vid ett av alla fruktstånd på vägen hem och köpa massa roliga frukter man aldrig tidigare sett eller hört talas om. Vi fick en ny favorit: ormfrukt. Lite syrlig och med konsistens som ett hårt, grönt äpple ungefär.

Tegalalang – risterrasserna

Ett ställe som är väldigt populärt att besöka och ta kort på. Jättevackra terassodlingar och fin utsikt. Dock kryllar stället av ganska påflugna försäljare, och vad vi kunde se var det samma krimskrams och turistiga souvenirer som i Kuta, Ubud och på de flesta marknader. Men som på andra ställen hade man säkert kunnat få ut lite mer av det här, typ vandrat ner längs med terrasserna. Vi hade ingen lust med två barn i släptåg så vi tog bara en juice och satt ner i skuggan lite.

Kuta – shoppingcenter och strandpromenad

Värsta utflykten på hela resan. Kuta är inget jag rekommenderar någon. Eller jo, kanske festgäng i tjugoårsåldern som vill dricka billiga drinkar. Det var djävulskt varmt när vi var där, till och med vårt thailändska resesällskap höll på att smälta bort och de är ju ändå vana vid värme. Vid stranden blev vi omringade av ett tiotal försäljare som var extremt påflugna. Shoppingcentret var ju fint och bra, massor av affärer, men det är inte direkt vårt stora intresse. Men visst, inomhus med AC och gå och titta i affärer, det slår i alla fall strandhäng i 35 grader med heta vindar och ettriga försäljare.

Canggu Club

Vi valde bort värmen och solen en dag och hängde inomhus på Canggu Club, en stor anläggning med tennis, vattenland, bowling, studsmattor med mera. Allt kostar rätt mycket pengar så vi valde studsmattor och bowling. Fyraåringen hade stundvis väldigt roligt. Du kan köpa en timme studsmatta eller en timme bowling t ex, men han tröttnade fortare än så. Vi var helt själva på stället, kanske för att det är lågsäsong nu och för att det inte regnade. Kan tänka mig att en del passar på att gå hit när vädret är sämre. Lite trevligt var det ändå att hänga inomhus för omväxlings skull och slippa den konstanta svetthinnan på kroppen. Vi besökte aldrig Splash, vattenparken som också tillhör Canggu Club och som säkert hade varit kul. Det finns även ett annat, lite mindre vattenland i Canggu som heter Madu Water Park som vi inte heller kom iväg till. Vår son är inte superfrälst i att bada, det hade kanske varit skillnad om man hade haft två lite äldre barn med sig.

Bali och kontrasterna

Canggu, Bali den 6 mars 2017

Idag är det vår sista hela dag på Bali. Flyget går imorgon kväll, men vi åker till flygplatsen redan klockan 12 eftersom vi måste checka ut från huset då. Så morgondagen kommer mest bestå av packning och häng på flygplatsen.

Kanske är det en slags försvarsmekanism, men just nu känns det inte jättetråkigt att åka härifrån. Vi har varit här i nästan en månad, åkt på utflykter, badat i havet, ätit god mat, umgåtts och pratat massor med varandra, tränat och yogat och handlat lite fina saker. Tycker nog att vi har fått ut precis det av semestern som vi ville, och det känns inte heller som att vi har missat något särskilt.

Barnvänligt? Ja och nej

Många av våra samtal om vad man kan hitta på här har börjat med ”Om barnen varit äldre…” eller slutat med ”… om man hade åkt utan barn”. Det finns ju mycket mer att göra här, t ex hyra cyklar och cykla på lite längre utflykter, vandra upp mot någon av vulkanerna, åka båt ut till de mindre öarna. Självklart kan man göra allt det där med mindre barn också. Men det är sådant vi inte har velat släpa med framförallt vår 8-månaders bebis på. Det får bli nästa resa, när barnen är större. Vi har ingen brådska med att uppleva allting just nu.

De första dagarna, innan vi hade vant oss vid den ständiga strömmen av mopeder och bilar längs de lite för smala vägarna, tyckte jag inte alls att Canggu kändes som ett trevligt ställe för små barn. Första kvällen vi tog oss iväg till fots till närmsta restaurang kändes ungefär som ett kollektivt självmordsuppdrag. Det finns nästan inga trottoarer och det blir kolmörkt klockan 19. Men man vänjer sig, som med allt. Och de flesta kör moped och det går ganska sakta. Det är heller inga långa avstånd utan vi snackar max en kvarts promenad om man bor och rör sig i de delarna av Canggu där vi bor.

De flesta balineser, kvinnor som män, älskar barn och särskilt bebisar. Det känns för det mesta som att resa omkring med en popstjärna när man kliver in på ett nytt ställe. Alla vill gulla, hålla och ta kort på och med den gigantiska, blåögda bebisen. Så absolut är det lätt att vara här med barn. Så gott som alla restauranger har barnvänlig mat och barnstolar. Många ställen är dock ganska små med typ barstolar och ligger längs den trafikerade vägen. Det finns ju, förutom en hel del barnfamiljer, en ung och festglad publik här som kanske inte alltid uppskattar småbarn, vad vet jag. Vi hade dock inga problem med de festglada ungdomarna J

Kontraster och turism

Bali är en fascinerande och livfull ö, fyllt av kontraster. Jag har tänkt på det nästan varje dag när vi har åkt omkring på mopeden och tittat ut över risfälten som böljar mellan husen och vägarna överallt här i Canggu. Hela området känns som om det är i gränslandet mellan turistort och oexploaterad by, typ.

Den största kontrasten upplevde jag när vi besökte Finns Club, en gigantisk strandbar som invigdes 2016. Stället utstrålar lyx och kryllar av personal i välstrukna kläder. Det är byggt som en enorm bungalow med halmtak och bambu, diskokulor, sandstrand, toaletter med AC och mintdoft, soffgrupper i läder eller sittpuffar i stranddelen. Här kan du dricka en drink och flyta omkring i deras infinity pool eller hyra en ”queen size” solstolsgrupp med dynor under ett parasoll för en hel dag (men då måste du spendera en viss summa pengar). Maten kostar som på en svensk medeldyr restaurang och du kan köpa en flaska champagne för 6000 SEK. Strax utanför den här stora strandklubben som bevakas av fyra säkerhetsvakter och lika många parkeringsvakter, ringlar sig en krokig och guppig asfaltsväg förbi risfälten där bönder arbetar med jordbruksmaskiner som ser ut att härstamma från tidigt 1900-tal, en mager gatuhund lunkar förbi och soporna ligger i drivor längs dikeskanten.

Vissa ställen i Canggu satsar på den lite lyxigare turismen, som Finns, några flådiga hotell och sportanläggningen Canggu Club. Troligtvis vill man locka till sig de som har tröttnat på hetsen i Kuta, tycker att Seminyak har blivit lite för hippt och nu söker sig till nästa ställe längs med kusten. Ett annat exempel på detta är nyöppnade restaurangen The Lawn som gjort det till sin grej att ha en egen gräsmatta med sittpuffar där du kan blicka ut över solnedgången. Ett jättefint ställe med supertrevlig personal och god mat. När vi var där var dock gräsmattan stängd för skötsel. Jag är ingen trädgårdsexpert men kan gissa att gröna gräsmattor och det tropiskt heta och blöta klimatet på Bali inte är en perfekt kombination. Det finns ju en anledning att ris, som växer i träskliknande mark, är den dominerande grödan här.

Den andra trenden, och kanske den mest dominerande i Canggu, är hälsotrenden. Samhället kryllar av yoga, crossfit, juicebarer och hälsocaféer. Det mesta marknadsförs som ekologiskt och naturligt, till och med vatten i plastflaska. Var du än går kan du äta en fräsch sallad och en färskpressad juice med olika påstådda hälsoeffekter. Vi åt frukost på Monsieur Spoon flera gånger, ett bra frukostställe med franska bakverk som specialitet. Gillar också Cinta Café där du har jättefin utsikt över risfälten i ena änden och en liten inhägnad lekplats i den andra.

Nästa trend?

Efter att ha sett mig om i både Canggu och andra delar av Bali, samt badat i havet och gått längs stranden, hoppas jag innerligt på att nästa ”trend” här kommer att bli miljömedvetenhet. Det har redan börjat lite smått med skräpplockardagar på stranden, en del ställen säljer tygkassar istället för plast och tydligen finns det något ställe som hyr ut elmopeder. Men det behövs så mycket mer för att kunna rädda den här paradisön från all nedskräpning både från land och från hav. Det känns så oerhört tragiskt när man ser på den vackra naturen och inser att det sakta men säkert håller på att förstöras av alla sopor som inte tas om hand. Framförallt plasten som aldrig försvinner utan bara driver omkring i vågorna, för att inte tala om hur den påverkar alla levande organismer i havet.

Canggu, Bali – kortversionen

3 mars 2017

Nyligen hemkommen från kvällens restaurangbesök, yngste sonen sover och fyraåringen har fått ett nytt spel till surfplattan. Plötsligt öppnar sig möjligheten att öppna upp datorn och skriva resans första blogginlägg. Vi har dock redan varit här i tre veckor plus en dag.. med andra ord är jag inte bäst på att ta mig tid till att blogga på den här semestern, och tur är väl det. Det finns ju så mycket annat att hitta på.

Nu återstår bara fyra hela dagar på den här resan så det är väl dags att göra en kort summering. På grund av borttappad telefon och att alla bilder än så länge bara finns i sambons telefon blir det inga bilder i det här inlägget, men jag kommer att redigera det senare.

Var ska man börja… Bali blev inte en omedelbar förälskelse för någon av oss. När jetlaggen väl lagt sig drabbades fyraåringen av kräkningar (troligtvis svalt för mycket poolvatten), sambon fick soleksem och klorallergi vilket gjorde att han har fått hålla sig borta från både sol och pool hela resan. Lite seg start med andra ord, och resan hit hade ju redan kastat en skugga över hela upplevelsen (den resan har förärats ett helt eget inlägg).

Men så småningom kom vi in i lunken, vande oss vid ledigheten, värmen, lukterna, ljuden och allting som är så totalt annorlunda mot Sverige i februari. Vi började utforska Canggu, området där vi bor och hittade massor med mysiga ställen att hänga på. Min pappa och hans familj kom hit från Thailand och hälsade på en vecka vilket var väldigt kul. När de sedan hade åkt insåg vi att vi hade mindre tid kvar än vi tillbringat här, och då smyger sig alltid ett litet vemod på tycker jag. HUR ska vi “njuta” mesta möjliga av tiden som är kvar? Det gäller att inte drabbas av varken stress och boka in tusen grejer, eller av apati och bara sitta i huset och ojja sig över att tiden rinner iväg.

Jag tycker vi har lyckats ganska bra med att njuta, faktiskt. Vi har lugna dagar för det mesta, hänger mycket hemma i vår villa med pool och öppet kök/vardagsrum. Tar en sväng med moppen till någon av alla närliggande stränder eller något mysigt brunchställe. Eller åker taxi lite längre bort till något trevligt ställe vi läst om. Allt är så enkelt här, som att hela stället är skapat för att vi ska kunna njuta och ha det bra hela tiden. En kokosnöt med ett sugrör i, en svalkande bris från havet och en knallrosa solnedgång som gör dig helt matt av hänförelse. Det är bara en helt vanlig dag på Bali.

För att vara lite negativ då. Så kan jag tycka att Canggu kanske är något överreklamerat. I sociala medier, resereportage och bloggar tycker jag att det framstår som en aning mer rosenskimrande än det faktiskt är. Det känns väldigt hippt, vilket är både negativt och positivt. Massvis av coola caféer (alla ställen heter “cafe” eller “club” inte restaurang) med raw food, veganskt, hälsodrycker typ kombucha, yoga och crossfit dominerar förutom surfingen förstås, trendiga klädaffärer, allt är organic, local, eco, green, osv osv. De flesta som hänger här är unga, snygga, tatuerade, solbrända, halvnakna, småfulla och barnlösa.

Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att detta är en by på Bali. Smala vägar som inte är anpassade för den massiva trafik som turismen har gett upphov till. Skräp, skräp och åter skräp, i dikeskanten, i havet, överallt. Någon slags taxi-maffia har tagit strandremsan i besittning så det går inte att åka hem från stranden för mindre än det dubbla priset av vad det kostade att åka dit. I den klibbiga hettan kryllar det av myror på minsta lilla matbit som råkar hamna på golvet (svårt att undvika spill på golven med två små barn), blodtörstiga myggor dag som natt och om du drar ett djupt andetag utomhus känner du mest lukten av… unk. Tänk övermogen frukt korsat med avlopp, något dött djur och kvalmig rökelse. Okej. Slut på negativiteten!

Bali är en magiskt vacker och charmig ö. Grönt, lummigt, fuktigt, hett både dag som natt. Jag kan verkligen förstå dem som åker hit igen och igen och kanske till och med flyttar hit, för det är det många västerlänningar som gör. Bara här i Canggu finns det gott om europeiska och australiensiska expats som jobbar via nätet eller driver mindre verksamheter. Religionen och kulturen ger en exotisk inramning. Överallt ligger små korgar av palmblad med gåvor till gudarna och tänd rökelse som är svåra att undvika att snubbla på för oss klumpiga turister. Alla är fullkomligt galna i blåögda bebisar och vill gulla, bära omkring på och pussa vår yngsta son. Det är som att resa med en popstjärna, man blir stannad typ en gång var tionde meter för gull.

Okej, lovade att detta skulle bli ett kort inlägg så jag får väl sluta här även om jag skulle vilja skriva mycket mer. Fortsättning följer men kanske dröjer det ett tag eftersom vi ska åka hem snart… snyft.

Tre dygns resa till Bali – Ett elakt skämt?

Resfebern smög sig på successivt under söndagen, och måndag morgon den 6 februari lämnade vi huset och körde ner mot Skåne. Vi skulle mellanlanda några timmar hos min mamma som sedan skulle köra oss till Kastrup. Väl där gick allt som på räls, barnen var glada och vi gled igenom incheckning, säkerhetskontroll och satte oss och tog en fika vid gaten i god tid.

När det var några minuter kvar till boarding kom ett meddelande om att det skulle bli en försening på cirka en timme på grund av ett tekniskt fel på planet. Lite mindre glada gick vi mot ett lugnt område med bänkar för att vänta. Snart kom ett nytt meddelande om ytterligare försening, och till slut ett meddelande om att flighten var inställd. All reslust och upprymdhet rann av oss och ersattes av besvikelse. Men vi försökte förstås dölja det för vår fyraåriga son som fortfarande höll humöret uppe och var pigg som bara den trots att klockan närmade sig 23.

Dagen slutade på ett hotell i Köpenhamn, istället för på ett flyg mot Doha. Dagen efter präglades av ovisshet, vi fick i stort sett ingen annan information än att vi skulle tillbaka till flygplatsen kl 13.30 för att återigen vänta tillsammans med ett hundratal andra resenärer. Inget hände, vi väntade hela eftermiddagen och efter nya förseningar fick vi slutligen beskedet att även denna flight skulle ställas in… på grund av nya tekniska problem som uppstått med planet. Besvikelsen vi känt dagen innan återkom i dubbel styrka. Nu var inte ens den otroligt peppade fyraåringen glad längre. Vi kapitulerade och åkte tillbaka till min mamma i Skåne för att åtminstone få en god natts sömn innan vi tog upp kampen för att få komma iväg på semester. Det började känns som ett elakt skämt alltihop, “vadå, trodde ni verkligen att ni skulle få åka till Bali, haha!”

Dagen efter, två dygn efter att vi lämnat Göteborg med ett glatt pirr i magen, vaknade jag i Landskrona med tomhetskänslor i kroppen. Började nästan ångra mig och tänkte att det var lika bra vi struntade i alltihop. “Ett missöde till och jag ger upp, åker hem och låtsas som att den planerade månaden på Bali aldrig har existerat” tänkte jag uppgivet. Men efter en kopp kaffe tog vi nya krafter och började jaga folk på telefon. Tre olika nummer till Qatar Airways där ingen svarade och en evighetslång telefonkö till resebyrån.

Till slut nådde vi fram till Qatars danska kundservice och efter en stund lyckades de faktiskt skramla fram en ny resrutt till oss samma dag! Med sittplatser tillsammans och barnsäng på flyget. Otroligt imponerande! Men det skulle innebära att vi fick flyga till Oslo från Kastrup, byta plan där med endast 1h och 40 min mellan flygen och sedan flyga till Doha, vänta två timmar och därefter till Bali. Ankomst klockan 17.40 dagen därpå. Med ett nytt hopp, om än viss skepsis åkte vi mot Kastrup igen för att checka in, denna gången på ett SAS-flyg mot Oslo. Lite snopet.

Allt gick som på räls även denna gång… tills vi hade satt oss på planet och motorerna startat. Då säger piloten lugnt att de måste avlägsna is från vingarna och det kommer ta några minuter. Fine. Efter några minuter säger han lite besvärat att det är kö till startbanan och två plan före oss. Dessutom måste de inspektera startbanan efter planet som är före oss har lyft. “Räkna med 15-20 minuter tills vi kommer iväg”. Vi räknar nervöst ner minuterna, inte timmarna vi kommer ha på oss att hinna med nästa plan i Oslo, som krymper oroväckande. Här någonstans känner jag att mina nerver inte orkar mer. Och jag brukar ända hålla huvudet kallt i så gott som alla situationer. Det känns som att någon har spelat oss ett elakt spratt de senaste tre dygnen. Sambon får hålla bebis en stund och jag bryter ihop tyst och diskret i några minuter. Till slut lyfter vi iallafall, och när planet har landat har vi cirka tio minuter på oss att springa genom hela Gardermoen, med bebis, fyraåring, tre ryggsäckar, och vi är nästan sist på planet till Doha när vi väl kommer fram, genomsvettiga. Då inser jag att min iPhone och mina glasögon är kvar på SAS-flyget. Men jag känner ingenting för det, mer än “det är bara prylar, skit samma, vi är PÅ VÄG”! Resten av resan gick verkligen som på räls. Snälla barn, lugna flygresor, ätbar mat, trevliga medresenärer (dvs ingen som var för full, sparkade i stolsryggen eller stank av parfym eller något annat äckligt).

På kvällen den 9 februari landade vi slutligen på flygplatsen i Denpasar, på Bali.

Men riktigt än var inte det elaka skämtet slut.. Kontentan av förseningen blev att vårt bagage inte hann med samma plan. Så de första två dygnen på Bali får vi tillbringa med endast handbagage. Som tur är täcker reseförsäkringen sådana situationer  och vi fick pengar motsvarande 100 US-dollar direkt på flygplatsen som kompensation. Så den första dagen var det bara att ge sig ut och jaga barnmat, blöjor, bikini, badbyxor, shorts, flipflops, kepsar… Alla kvitton sparas och kommer att lämnas in till försäkringsbolaget när vi kommer hem och förhoppningsvis får vi igen de pengarna. När väskorna väl hade kommit kändes det äntligen som att semester kunde börja på riktigt.