Saker jag saknar och inte saknar

Jag och min sambo har flyttat fyra gånger sedan vi blev tillsammans för åtta år sedan. Innan dess hade jag redan hunnit flytta 14 gånger i mitt liv, så totalt 18 gånger om jag minns rätt. Varje flytt man gör brukar generera vissa insikter om vad man äger och varför, när man packar ner och upp saker i lådor som man knappt mindes att man ägde. Tidigare har jag inte reflekterat så mycket utan bara kånkat med lådorna till nästa förråd där de har fått stå tills det varit dags att flytta igen. Men de senaste gångerna, och inte minst nu innan vi flyttade till Bryssel, har vi dock rensat ganska rejält i förrådet och faktiskt gjort oss av med saker som vi inte behöver längre. Eftersom vi skulle hyra möblerat och inte ha något förråd, ingen parkering och väldigt litet kök, så ledde det till en del beslut om att lämna saker hemma. Det här är en liten sammanställning över de kanske viktigaste sakerna vi har varit utan nu i åtta månader, och hur det har varit.

Bil. Det har gått väldigt bra eftersom vi bor mitt i en storstad med bra kollektivtrafik. Enda gången jag saknat bil är när man velat dra iväg någonstans på helgen, lite spontant. En gång har vi lånat en bil för att köra till Brygge, och sambon hyrde bil en gång för en jobbresa till ett ställe som låg lite off allmänna kommunikationer. I stort sett har jag inte saknat bil alls, snarare har det varit skönt att slippa tänka på allt praktiskt som en bil innebär med skatt, försäkring, parkering, tvätt, däckbyten och service. När vi flyttar tillbaka till Sverige blir det dock bil igen, till och med varsin eftersom vi kommer bo långt ut på landet, fem kilometer från närmaste kollektivtrafik. Den ena är vår tidigare bil och sedan funderar vi på att privatleasa en, alternativt att sambon skaffar firmabil.

Mikrovågsugn. Oväntat nog saknar jag den ganska mycket. Minst två-tre gånger i veckan tänker jag på det. Det är framförallt (eller endast) när man vill värma matrester som jag känner att det hade sparat tid och disk.

Dammsugare. Vi valde att inte ta med dammsugaren av någon konstig anledning. Jag hoppades att det skulle ingå i den möblerade lägenheten, men icke. Men det har gått ganska bra och jag har fått jobba lite på min visserligen ganska milda renlighetsmani. Vi sopar golven ungefär en gång varannan vecka, det låter sjukt sällan men så är det ju alltid ganska smutsigt på golven också.. well well, det finns faktiskt viktigare saker i livet än ett rent golv, försöker jag tänka. Vi lånade dock vår grannes dammsugare en gång, måste säga att det framkallade stort välbehag hos mig att kunna få det riktigt rent en gång åtminstone! Kanske lyxar vi till det och lånar den en gång till innan vi flyttar hem, haha.

Cykel. Vi tog inte med våra vuxencyklar hit, bara äldsta sonens. Han har cyklat till och från förskolan varje dag så den har verkligen använts flitigt. Om jag haft min cykel här hade jag troligtvis cyklat till och från jobbet nästan varje dag, så lite synd är det att jag inte tog med den. Samtidigt så är det tillräckligt nära för att promenera till jobbet och jag hade nog sällan använt den på helgerna då vi ofta är ute hela familjen med barnvagn och allt. Dessutom är det ganska livsfarligt att cykla i Bryssel pga den täta biltrafiken, se tidigare inlägg.

EDIT: Kom på efter jag skrivit det här att jag missat en grej: osthyvel! Det fick vi inte med oss och det var väl lika bra det, för det är ett totalt okänt koncept här. Nästan all påläggsost säljs i skivor här, eller så är det olika former av färskost som gäller. Därför har vi inte en enda gång saknat osthyveln, haha.

Kontentan är väl att man klarar sig bättre än man tror utan de där vardagsbekvämligheterna. Vi bor ju också på fjärde våningen utan hiss och har barnvagn som vi måste ta med upp till andra våningen, vilket såklart är lite meckigt. Om vi hade valt lägenhet med denna erfarenhet hade vi nog tittat efter något på typ andra våningen max, hehe.

C3C9A07A-73C5-4916-BF3F-A1DF6F0F3248
Vårt fina trapphus
Advertisements

Den belgiska mentaliteten, om det nu finns någon sådan

Vi har bott i Bryssel nu i drygt åtta månader, två månader kvar. Jag märker att jag mentalt börjar summera tiden här på olika sätt. Det kommer kanske några inlägg om det nu framöver.

CD5099F7-8BC5-4D5A-8923-C0F1FD5DE698

Det här tänkte jag skulle handla om mentaliteten hos folk här, jämfört med i Sverige. Jag tycker att det är vissa saker som skiljer sig åt även om folk i stort sett är likadana förstås. Sedan är det ju också så att vi som utlänningar som inte kan språket, inte heller riktigt kommer in i samhället här. Mycket av det som vi tolkar som t ex otrevlighet från butikspersonal kan ju helt enkelt bero på att de inte är så bra på engelska. Eller att de tror att vi är dryga, eftersom inte vi kan småprata på franska. Sen finns det helt säkert grupperingar här som är extremt hälsomedvetna och bara äter ekologiskt och veganskt och glutenfritt, men vi kommer ju inte i kontakt med de grupperna. Så, det här är mina helt ovetenskapliga uppfattningar om hur belgare är jämfört med svenskar.

  1. Bilkörningen. En ganska påtaglig skillnad är att det tycks råda ett mer aggressivt beteende hos bilförarna här. Vi tittade på en kortdokumentär igår som tog upp problematiken med bilar och trafikstockningar i Bryssel, som heter Brussels Express. Den beskriver aggressiviteten i trafiken och framförallt hur farligt det kan vara att cykla i Bryssel. Känner igen en hel del även om jag inte har cyklat här. Till exempel har jag flera gånger observerat att när man närmar sig ett övergångsställe och det kommer en bil, så är det många som liksom ökar på farten. Kanske i hopp om att hinna köra förbi innan man går ut i vägen, så att de ska slippa stanna? Ibland stannar jag för att slippa risken att bli påkörd, särskilt om jag har barnen med mig. Men ibland blir jag lite trotsig och kliver ut i gatan för att liksom markera att det är ett övergångsställe, då brukar de bromsa in precis innan ganska hastigt, och blänga lite på en. Några gånger har det också hänt att bilar har fortsatt köra fastän jag varit mitt på övergångsstället, inte gasat på utan liksom krupit fram för att nästan fösa bort en med bilen. Om man då blänger på dem, så vinkar en del lite avvärjande med handen typ ”tack för att du släpper fram mig!” Så märkligt. Bilar har liksom alltid företräde här framför alla andra trafikslag. Bara att det går en flerfilig motorvägstunnel rakt igenom en av Bryssels största parker säger ju något. 20488F16-72C6-42E0-8997-84A7B709CE09.jpeg
  2. C’est la vie. Belgare överlag tycker jag känns lite mer avslappnade i sin attityd till det mesta (kanske inte just i trafiken då). En av mina yogalärare uttryckte det på ett annat sätt, hon sa att belgare har blivit lite kuvade eftersom deras land har tillhört så många andra länder genom tiderna, så folk har liksom vant sig vid att någon annan bestämmer över dem, typ. Bara det att halva landet och nästan hela Bryssel talar franska är ju ett intressant exempel på det. Andra halvan talar flamländska och så finns det en tyskspråkig minoritet. Det är klart att det finns motsättningar och ibland uppstår konflikter, men på det stora hela och i folks vardag är det som att de inte bryr sig så mycket. Rycker på axlarna liksom, jaja. Ibland är det ju strejk i kollektivtrafiken och halva stan stoppas upp. Men folk verkar inte så brydda över det. Bara vi expats som blir helnervösa för att missa viktiga möten, hehe. Det här lite slappa beteendet hänger nog ihop en del med nästa iakttagelse, som handlar om barn.
  3. Barn, godis och säkerhet. Att belgare är ett sockerälskande folk råder ingen tvekan om. Bakverk, nutella, croissanter, choklad och alla möjliga sötsaker finns i överflöd i varenda matbutik. När föräldrarna hämtar barnen på förskolan har så gott som alla med sig lite ”mellanmål” i form av läsk, godis och kakor som barnen får på vägen hem eller på lekplatsen. Kan ni tänka er om en förälder haft med sig läsk till en svensk förskola och hällt i ungarna medan de tagit på overallen? Hahaha. Jag kan ändå inte hjälpa att det är lite skönt att det inte råder ett så strikt tabu kring att ge barn sötsaker här. Självklart är det inte bra med för mycket av den varan, men ibland är vi lite för extrema åt andra hållet i Sverige tycker jag. Sen har vi med här med säkerheten, där är väl också vi svenska världsbäst på riskminimering vad gäller barn. Här har jag knappt sett en enda bilbarnstol, inga bälten i bussarna, lekplatser kan ligga strax intill en väg utan mer än ett symboliskt litet staket mellan. Och det är ju inte direkt så att bilisterna (se punkt 1) tänker ”Nu kör jag förbi en lekplats full med barn, kanske bäst jag saktar ner ifall någon springer ut i vägen”….

    9B2E3A03-341E-4F67-A26F-1C126DBD2633.jpeg
    En gång om året är det bilfri dag i Bryssel! 
  4. Alkoholkulturen. Belgare dricker, om inte mer så i alla fall betydligt oftare, än svenskar. Det är verkligen inte tabu (inte så mycket som är tabu här, se punkt 2) att ta ett glas vin eller två till lunchen, det gör nog de flesta belgare som äter utelunch. Rökning är också betydligt vanligare här än i Sverige. Den svenska hälsohetsen tycks inte riktigt ha nått hit än. 9FC4E5BF-F91E-4BC3-AF16-81F71403CA52.jpeg
  5. Nivån av service. Varken butiks- eller restaurangpersonal är särdeles trevliga eller tillmötesgående. Såklart får man hjälp om man ber om det, men inte mer än så. Rent generellt alltså, det finns ju alltid undantag. Den tydligaste motsatsen till detta som jag har upplevt är nog i USA där servicepersonal verkar vara extremt drillade i att vara trevliga och hjälpsamma. Men så är de också i högre grad beroende av dricks som inkomstkälla antar jag.

Överlag är det ju så att vi trivs jättebra här. Bristen på trevlighet i matbutiken är något man kan överleva. Inte heller svenskar är väl kända för att ge överdriven service. Slutsatser: Sverige vinner helt klart på trafiksäkerheten. Ogillar att känna mig som ett jagat villebråd i stadstrafiken. Barn dör inte av att äta godis och dricka läsk ibland. Vuxna blir inte alkoholister bara för att de ibland dricker vin mitt på dagen. Det är ganska trevligt att kunna gå in i en affär och ställa frågor eller bara småprata på sitt eget språk med personalen, det ska bli ganska skönt med att flytta hem.

Halvtid i Bryssel och stadsbesök

Nu har vi bott i Bryssel i ganska så exakt fem månader, det vill säga halva tiden har gått och halva tiden återstår. Det mesta rullar på och det känns som att vi har hamnat i en vardag här som fungerar för alla. Även om det är lite kämpigt för sonen med förskolan fortfarande. Vi vet inte riktigt hur mycket franska han kan, eftersom vi inte själva pratar det. Han har fått kompisar och verkar vara omtyckt i klassen. Men han säger ibland själv att han inte vill gå dit och att han hellre skulle vilja vara hemma. Jag var dock lite sådan själv också som liten så jag misstänker att det är en allmän hållning till att behöva umgås med människor man inte valt själv hela dagarna, kontra att vara hemma i lugn och ro.

Lugn och ro är väl annars det vägledande för vår tillvaro här. Det är skönt att sällan ha några helgplaner eller aktiviteter, vi är mest hemma eller strosar omkring i närområdet. Jag tror att vi i efterhand kommer minnas vistelsen i Bryssel som en period då vi fick mycket tid med varandra. Jag sökte inte det här jobbet som ett karriärsteg som många antar, utan för att få utlopp för min ständiga längtan efter nya upplevelser, platser och erfarenheter. Undrar om man någonsin lyckas stilla den där längtan eller om den är kvar hela livet. Det är en större filosofisk fråga som jag inte ska fördjupa mig i nu : )

Utifrån ett reseperspektiv är det väldigt fördelaktigt att bo i Bryssel, mitt i Europa på ett sätt, även om det inte ligger mitt i Europa rent geografiskt (tydligen är det byn Purnuskes i Litauen som gör det?). Under våra månader här har vi, mest jag på grund av jobbet, hunnit resa till inte mindre än sex andra länder och följande städer: Paris, London, Strasbourg, Maastricht, Göteborg förstås, Köpenhamn och nu senast en semestervecka på Mallorca. Det är enkelt att resa med tåg och flyg från Bryssel till andra städer i Europa. Så skönt att slippa byten, långa transfertider och resor för att ta sig till flygplatsen. Även i Göteborg är vi ju bortskämda med att bo bara en kvart från flygplatsen.

Här följer en liten snabblista på städerna jag har hunnit besöka so far:

1. Paris? Ärligt talat hann jag inte se så mycket, jag tog tåget dit för två möten varav det ena var i den vackra byggnaden där senaten huserar (det så kallade Luxemburg-palatset). Sedan hastade jag genom staden för ett andra möte, därefter direkt till en av tågstationerna för vidare resa till Strasbourg. Jag skulle gärna besöka Paris privat för att ha tid att strosa omkring mer, framåt våren kanske. Är dock lite avskräckt av att det sägs vara världens mest besökta stad (!) och misstänker att det blir rätt fullknökat på de bästa uteserveringarna en solig vårdag.

IMG_0401[1]
Senaten i Paris
2. Strasbourg. En väldigt fin stad, som är mindre och mer promenadvänlig än Bryssel. Staden har runt 560 000 invånare och kallas ibland ”Europas huvudstad” på grund av att bland annat europeiska parlamentet, Europarådet och Europadomstolen har sina säten här. Stadskärnan hann jag dessvärre inte besöka då jag hade möten på Europarådet och andra ställen i staden. Tågstationen är väldigt speciell, en gammal byggnad men som liksom ser ut att ha blivit slukad av en gigantisk larv gjord av glas… ?! Intressant. Fick intrycket av att Strasbourg är en välmående fransk stad med internationell befolkning, gamla anor och ändå en modern stadsbild med bra kollektivtrafik och promenad- och cykelvänliga stråk.

BC90B764-6270-48D4-BA13-D6EAAFD3417B.jpeg
Strasbourgs tågstation

3. Maastricht. Ett första intryck jag fick när jag klev av tåget i ett annat land var att alla tycktes prata bättre engelska än i Belgien. Med ”alla” menar jag de jag språkades vid med i affärer, på hotell etc. Många intygar att det stämmer och att Nederländerna satsar mer på engelskundervisning i skolorna än vad t ex delar av Belgien gör. Maastricht har en mysig liten stadskärna, en central promenadgata med butiker och restauranger, och staden ligger vackert vid floden. Tydligen är den en av Nederländernas äldsta städer, vilket syns på de gamla husen och trånga gränderna. Hög mysfaktor. Känns resvänligt och gulligt, men jag tror kanske inte man ska lägga en hel vecka på att vara där utan röra sig vidare mot Rotterdam och Amsterdam om man planerar en resa till Nederländerna.

4. London, kära London. En av städerna jag har besökt flest gånger i Europa förutom mina hemstäder. Det har varit studieresor, resor med familjen, shopping- och fest med kompisar, och nu med min femåring, bara vi två. Jättekul! Älskar London. Trevlig atmosfär, lätt att ta sig runt med tunnelbanan, massor att se och göra men ååååh så mycket folk när vi var där under sportlovsveckan, som nog är en internationell lovvecka för det kändes som att familjer och barn från typ hela världen var där samtidigt. Lite segt med köerna till alla besöksmål, jag hade mycket väl kunnat tänka mig att femåringen hade uppskattat Sea Life, något Shrek-upplevelseställe och kanske Madame Tussaud. Men det blev liksom inte att jag orkade kriga mig genom köer och slot-tider eller lägga en förmögenhet på alla biljetter, så vi strosade mest omkring. Huvudsyftet med resan var att besöka ”världens största Legobutik” vilket känns väl hajpat med tanke på att den var ungefär lika stor som en vanlig Ica Supermarket. Men, det var väldigt uppskattat hos femåringen och han fick såklart med sig en låda Lego hem. Så mysigt att ha en resa bara han och jag, äta fish & chips, gå längs med Themsen och så tågresan dit och hem, så smidigt.

5. Antwerpen, en av våra närmaste grannstäder här i Belgien fick sig också ett besök under mellandagarna. Antwerpen kändes likt Göteborg på mer än ett sätt, andrastaden i landet liksom. Lite råare, gråare, mindre och ja, mer Göteborg än Bryssel helt enkelt. Men helt okej för en dags besök. Får se om vi ger Antwerpen en till chans när vädret är lite bättre, för nu var vi inte superimponerade men som sagt, kan bero på att vi gick omkring och frös hela dagen i duggregnet…

8AFDE2D8-25A9-4EA2-944C-52323500FD8B.jpeg
Ett grått Antwerpen

6. Brygge. Den charmiga minivarianten av Bryssel kanske man kan säga. Otroligt pittoresk, gammal och sned med massa torg, kyrktorn och såklart även här, sååå mycket turister när vi var där veckan innan jul. Lite Gamla stan-varning där butikerna är proppfulla med souvenirer och mest skräp. Men helt klart värd ett besök, så vacker och lagom liten för att kunna täcka in hela staden på en dag utan att få ont i fötterna.

B5561423-E55B-415B-B27C-C3ABBBB1E4EA.jpeg
Mormor och äldsta sonen i Brygge

Det här var några av städerna i alla fall. Vi har många kvar att uppleva, och några resor har jag inte skrivit om, t ex Mallorca som vi precis kom hem ifrån. Det får bli nästa inlägg.

Vardagsliv i Bryssel

Nu har cirka nio veckor passerat av våra sammanlagt nästan elva månader i Bryssel. Vardagen börjar infinna sig för oss alla. Det är nog lättast för mig som har ett jobb och kollegor som jag träffar varje dag (och kan prata svenska med, icke att förglömma). Äldsta sonen har vant sig vid förskolan och jag tror att han oftast har roligt där, även om han fortfarande, efter drygt en månad, frågar varje dag hur länge han ska vara där och när vi ska flytta hem igen.. Men det känns mer som ett inövat mantra än som att han verkligen menar det, för han är alltid glad och uppåt både på väg till och från förskolan. Nu väntar vi med spänning på att se om han kommer lära sig någon franska också, så att han kan översätta åt resten av familjen sen 🙂

Bryssel är bullrigt, trafikerat, trångt, diversifierat, kosmopolitiskt, dynamiskt och faktiskt ganska vackert och charmigt på sina ställen. EU-kvarteren där jag oftast rör mig är väldigt ocharmiga med sina gigantiska glas- och betongfasader och trefiliga motorvägar som skär rakt igenom staden. Däremot bor vi ett stenkast från Parc Cinquantenaire (översta bilden till höger) som är otroligt vacker och pampig, kantat med gigantiska trädalléer. Sen finns det andra kvarter som är otroligt mysiga, gamla ojämna kullerstensgator, sneda stenhus från 1600-talet och sunkiga ölkaféer inredda helt i mörkbetsat trä.

Maten är på de flesta ställen vi provat fantastiskt god utan att vara avancerad eller skrytig (eller hutlöst dyr). Det finns en trevlig uteätarmentalitet här, hela familjen eller släkten träffas på restaurang på lördagseftermiddagar eller söndagskvällar och äter tillsammans. Det har vi anammat och försöker iallafall ibland gå ut och äta lunch på helgerna, trots att det kan vara en utmaning med två barn som på varsitt alldeles unika sätt kan pröva ens tålamod och tänja på gränserna för hur man ska bete sig i offentliga miljöer (kasta bestick på golvet, slicka på pepparkvarnen, krypa under borden osv).

Vi saknar alltså ingenting i form av kultur- eller restaurangutbud jämfört med Göteborg, inte heller shopping eller sådana saker som vi ändå inte ägnar oss åt så mycket. Jag trodde kanske att vi skulle sakna naturen mer, men det gör inte jag än så länge. Det finns gott om vackra parker, vi har även besökt det stora skogsområdet som ligger i utkanten av staden (Bois de la Cambre, en stor anlagd skogspark som gränsar till skogen Forêt de Soignes). Kanske kommer det en dag när jag tröttnar på sorlet, flygplanen, sirenerna och trängseln och vill flytta ut på landet igen, särskilt när våren närmar sig och vi måste börja planera hemflytten. Men just nu njuter jag för fullt av storstadslivet och allt som återstår att upptäcka i Bryssel och resten av Belgien.

 

Reseperspektivet goes utlandsperspektivet?

Undrar om jag ska byta namn på bloggen till utlandsperspektivet nu då. Det blir en hel del resor under det kommande året då jag kommer att arbeta internationellt, men det kommer kanske inte bli lika många med hela familjen. En av tankarna med att starta den här bloggen var att skriva om hur det funkar att resa med små barn, eftersom många verkar tveksamma till det. Vilket vi inte är utan snarare starka förespråkare 🙂

Som rubriken antyder ska vi alltså flytta utomlands, till Belgien och Bryssel närmare bestämt. Flyttlasset går om en månad och jag ska arbeta heltid under året vi är där. Min sambo börjar som föräldraledig, med några timmars barnpassning i veckan så att han kommer iväg på lite egna aktiviteter. När jag har mina ljusa stunder, tänker jag att det här är en dröm som går i uppfyllelse för mig. Sedan jag började plugga har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja bo och arbeta utomlands. Under studietiden bodde jag i Köpenhamn i ett halvår, vilket var en berikande och lärorik tid. Då är ändå Köpenhamn nära Sverige både kulturellt och geografiskt, så det var ingen större omställning. Min sambo har bott i Brasilien under ett års tid och rest runt där i flera månader och även bott i Portugal en period. Även han är positiv till att bo utomlands, annars hade det aldrig fungerat. Jag är väldigt glad att vi får den här möjligheten och att vi tar chansen nu när den dyker upp.

Barnen är så små än så länge (ett och fem), så att det inte direkt går att säga vad de tycker om flytten. Men den äldre sonen som snart fyller fem, har i alla fall förstått att vi ska flytta ganska långt bort, ganska länge 🙂 Han är hemkär, behöver trygghet och har få men nära relationer, så det är viktigt att försöka tillgodose de behoven trots att vi byter land och flyttar långt bort från hans nätverk. Jag tror och hoppas att det viktigaste för honom är att vi i familjen är samlade och att vänner och mor- och farföräldrar kommer och hälsar på ibland. Sedan tror jag att barn snabbt anpassar sig till att höra andra språk och att bo i en ny stad och så.

Ibland har jag såklart även mina tvivel över hur det kommer att bli. Kanske framförallt vad gäller att jag kommer jobba heltid och min sambo vara hemma större delen av tiden. Kommer jag hinna uppskatta och njuta av tiden med familjen, eller kommer jobbet kräva så pass mycket att jag inte känner att det är värt det? Kommer min sambo känna sig isolerad och/eller uttråkad av att inte ha någon tillhörighet utanför hemmet? Tänk om den äldsta sonen vantrivs? Men jag hoppas att det är obefogad oro. Vad gäller partnern som är hemma känns det som att mycket beror på att jag är mamma och kvinna, i den omvända situationen (som är mycket vanligare), om jag hade följt med honom och stannat hemma med barnen, hade jag såklart sett till att hitta sammanhang där jag fick möjlighet att vara mig själv, t ex ett gym eller någon kurs. Det är ju därför vi har skaffat en nanny på några timmar i veckan dessutom. Så på det stora hela hoppas jag att det blir en spännande och lärorik upplevelse för oss alla! Jag kommer att fortsätta skriva om våra resor, både de vi redan har genomfört (har några stycken kvar) och kommande resor som vi planerar.

Bali och Canggu – Saker att göra och ställen att besöka

I och kring Canggu finns det en hel del saker att göra med barn. Under våra 26 dagar här har vi besökt två tempel, en vulkan, en anläggning som heter Canggu Club och Monkey Forest i Ubud. Vi var också i Kuta en dag och gick i affärer och kollade in stranden. Här listar jag de aktiviteter vi gjorde, tider och kostnad när jag kommer ihåg och lite för- och nackdelar.

Monkey Forest i Ubud

Det här besöket är nästan ett måste om du är på Bali. Det är billigt (40 000 IDR för vuxna och 35 000 för barn), lagom stort, det tar ett par timmar att gå omkring där inne, och jättekul att titta på aporna som hoppar omkring mer eller mindre vilda i djungeln. Vi hade yngsta sonen i bärsele, det fanns de som gick med barnvagn där inne men det är ganska mycket trappor så sele eller sjal är nog bäst. Fyraåringen tyckte det var jättekul. Vi var dock noga med att han inte fick röra aporna eller jaga dem eller störa dem på något annat sätt. Det är ändå vilda djur och man måste visa dem respekt. Det gör inte alla i Monkey Forest, tyvärr och därför har det inträffat incidenter typ att folk blivit bitna. Men det är absolut inte farligt att vara där om man håller sig lugn och inte stör dem. Viktigt att komma ihåg att även detta, trots att det är en turistattraktion, också är en helig plats för balineserna.

Elephant Cave / Elefanttemplet

Här stannade vi till efter Monkey Forest på rekommendation av vår chaufför. Själva grottan var pytteliten, men templet runtomkring jättestort. Vi hade nog kunnat gå omkring där en längre stund, men den dagen var det superhett ute och vi var alla ganska överhettade redan efter Monkey Forest. Så det blev ett kort besök. I de flesta tempel krävs att du täcker benen, och det står massvis av försäljare av saronger på väg mot templet. De tjatar och tjatar om att du absolut måste köpa en sarong annars får du inte gå in i templet. Detta är inte helt sant; dels lånar de ut saronger vid entrén till templet, och dels går det bra att gå in med långbyxor eller lång kjol eller trekvartsbyxor. Det var ganska billigt inträde här också, runt 50 000 per vuxen och gratis för barn.

Mount Batur, lake Batur och Kintamani

Lite förvirrande med namnen här, men jag tror att vulkanen heter Mount Batur och är Balis högsta topp. Den räknas som aktiv men har inte haft ett utbrott sedan 1963. Det ligger en stor sjö nedanför som heter Lake Batur. Vi besökte samhället Kintamani, som förutom fruktodling gissningsvis går runt på den handfull restauranger som ligger längs med en bergskam med perfekt panoramautsikt mot vulkanen och sjön. Så vi åt lunch där, sittandes rakt mot vulkanen och den vidunderliga utsikten. Lunchstället i sig var inget särskilt, ganska tråkig buffémat. Men fyraåringen blev frälst i deras grillspett och gick och hämtade typ fem stycken själv. Ganska exceptionellt när det gäller honom för han äter som en fågelunge för det mesta. Uppe på den höjden blev också klimatet och luften väldigt mycket mer behagligt, ungefär som en svensk, småmulen sommardag. Friskt, och alldeles för kallt enligt vår chaufför som satt och väntade i sin bil för att hålla värmen. Det kostade en slant att köra in i det här samhället också, någon slags se vulkanen-avgift antar jag. Inte någon stor summa, runt 60 000 IDR för oss alla tror jag.

Men efter lunch med utsikt fanns det inte så mycket mer att göra där, åtminstone inte för oss. Lite mer äventyrliga turister kan både vandra, rida och hyra cyklar för att ta sig upp mot vulkanens öppning, och till och med gå ner i den tror jag. Bilfärden till Kintamani från Canggu tog cirka 2,5 timme så det var en ganska dryg resa för ett så kort besök. Om man vill kan man kombinera det med ett besök i Ubud också men vi pallade inte mer den här dagen eftersom vi redan hade stannat vid risterrasserna också. Kan dock rekommendera att be chauffören stanna vid ett av alla fruktstånd på vägen hem och köpa massa roliga frukter man aldrig tidigare sett eller hört talas om. Vi fick en ny favorit: ormfrukt. Lite syrlig och med konsistens som ett hårt, grönt äpple ungefär.

Tegalalang – risterrasserna

Ett ställe som är väldigt populärt att besöka och ta kort på. Jättevackra terassodlingar och fin utsikt. Dock kryllar stället av ganska påflugna försäljare, och vad vi kunde se var det samma krimskrams och turistiga souvenirer som i Kuta, Ubud och på de flesta marknader. Men som på andra ställen hade man säkert kunnat få ut lite mer av det här, typ vandrat ner längs med terrasserna. Vi hade ingen lust med två barn i släptåg så vi tog bara en juice och satt ner i skuggan lite.

Kuta – shoppingcenter och strandpromenad

Värsta utflykten på hela resan. Kuta är inget jag rekommenderar någon. Eller jo, kanske festgäng i tjugoårsåldern som vill dricka billiga drinkar. Det var djävulskt varmt när vi var där, till och med vårt thailändska resesällskap höll på att smälta bort och de är ju ändå vana vid värme. Vid stranden blev vi omringade av ett tiotal försäljare som var extremt påflugna. Shoppingcentret var ju fint och bra, massor av affärer, men det är inte direkt vårt stora intresse. Men visst, inomhus med AC och gå och titta i affärer, det slår i alla fall strandhäng i 35 grader med heta vindar och ettriga försäljare.

Canggu Club

Vi valde bort värmen och solen en dag och hängde inomhus på Canggu Club, en stor anläggning med tennis, vattenland, bowling, studsmattor med mera. Allt kostar rätt mycket pengar så vi valde studsmattor och bowling. Fyraåringen hade stundvis väldigt roligt. Du kan köpa en timme studsmatta eller en timme bowling t ex, men han tröttnade fortare än så. Vi var helt själva på stället, kanske för att det är lågsäsong nu och för att det inte regnade. Kan tänka mig att en del passar på att gå hit när vädret är sämre. Lite trevligt var det ändå att hänga inomhus för omväxlings skull och slippa den konstanta svetthinnan på kroppen. Vi besökte aldrig Splash, vattenparken som också tillhör Canggu Club och som säkert hade varit kul. Det finns även ett annat, lite mindre vattenland i Canggu som heter Madu Water Park som vi inte heller kom iväg till. Vår son är inte superfrälst i att bada, det hade kanske varit skillnad om man hade haft två lite äldre barn med sig.

Bali och kontrasterna

Canggu, Bali den 6 mars 2017

Idag är det vår sista hela dag på Bali. Flyget går imorgon kväll, men vi åker till flygplatsen redan klockan 12 eftersom vi måste checka ut från huset då. Så morgondagen kommer mest bestå av packning och häng på flygplatsen.

Kanske är det en slags försvarsmekanism, men just nu känns det inte jättetråkigt att åka härifrån. Vi har varit här i nästan en månad, åkt på utflykter, badat i havet, ätit god mat, umgåtts och pratat massor med varandra, tränat och yogat och handlat lite fina saker. Tycker nog att vi har fått ut precis det av semestern som vi ville, och det känns inte heller som att vi har missat något särskilt.

Barnvänligt? Ja och nej

Många av våra samtal om vad man kan hitta på här har börjat med ”Om barnen varit äldre…” eller slutat med ”… om man hade åkt utan barn”. Det finns ju mycket mer att göra här, t ex hyra cyklar och cykla på lite längre utflykter, vandra upp mot någon av vulkanerna, åka båt ut till de mindre öarna. Självklart kan man göra allt det där med mindre barn också. Men det är sådant vi inte har velat släpa med framförallt vår 8-månaders bebis på. Det får bli nästa resa, när barnen är större. Vi har ingen brådska med att uppleva allting just nu.

De första dagarna, innan vi hade vant oss vid den ständiga strömmen av mopeder och bilar längs de lite för smala vägarna, tyckte jag inte alls att Canggu kändes som ett trevligt ställe för små barn. Första kvällen vi tog oss iväg till fots till närmsta restaurang kändes ungefär som ett kollektivt självmordsuppdrag. Det finns nästan inga trottoarer och det blir kolmörkt klockan 19. Men man vänjer sig, som med allt. Och de flesta kör moped och det går ganska sakta. Det är heller inga långa avstånd utan vi snackar max en kvarts promenad om man bor och rör sig i de delarna av Canggu där vi bor.

De flesta balineser, kvinnor som män, älskar barn och särskilt bebisar. Det känns för det mesta som att resa omkring med en popstjärna när man kliver in på ett nytt ställe. Alla vill gulla, hålla och ta kort på och med den gigantiska, blåögda bebisen. Så absolut är det lätt att vara här med barn. Så gott som alla restauranger har barnvänlig mat och barnstolar. Många ställen är dock ganska små med typ barstolar och ligger längs den trafikerade vägen. Det finns ju, förutom en hel del barnfamiljer, en ung och festglad publik här som kanske inte alltid uppskattar småbarn, vad vet jag. Vi hade dock inga problem med de festglada ungdomarna J

Kontraster och turism

Bali är en fascinerande och livfull ö, fyllt av kontraster. Jag har tänkt på det nästan varje dag när vi har åkt omkring på mopeden och tittat ut över risfälten som böljar mellan husen och vägarna överallt här i Canggu. Hela området känns som om det är i gränslandet mellan turistort och oexploaterad by, typ.

Den största kontrasten upplevde jag när vi besökte Finns Club, en gigantisk strandbar som invigdes 2016. Stället utstrålar lyx och kryllar av personal i välstrukna kläder. Det är byggt som en enorm bungalow med halmtak och bambu, diskokulor, sandstrand, toaletter med AC och mintdoft, soffgrupper i läder eller sittpuffar i stranddelen. Här kan du dricka en drink och flyta omkring i deras infinity pool eller hyra en ”queen size” solstolsgrupp med dynor under ett parasoll för en hel dag (men då måste du spendera en viss summa pengar). Maten kostar som på en svensk medeldyr restaurang och du kan köpa en flaska champagne för 6000 SEK. Strax utanför den här stora strandklubben som bevakas av fyra säkerhetsvakter och lika många parkeringsvakter, ringlar sig en krokig och guppig asfaltsväg förbi risfälten där bönder arbetar med jordbruksmaskiner som ser ut att härstamma från tidigt 1900-tal, en mager gatuhund lunkar förbi och soporna ligger i drivor längs dikeskanten.

Vissa ställen i Canggu satsar på den lite lyxigare turismen, som Finns, några flådiga hotell och sportanläggningen Canggu Club. Troligtvis vill man locka till sig de som har tröttnat på hetsen i Kuta, tycker att Seminyak har blivit lite för hippt och nu söker sig till nästa ställe längs med kusten. Ett annat exempel på detta är nyöppnade restaurangen The Lawn som gjort det till sin grej att ha en egen gräsmatta med sittpuffar där du kan blicka ut över solnedgången. Ett jättefint ställe med supertrevlig personal och god mat. När vi var där var dock gräsmattan stängd för skötsel. Jag är ingen trädgårdsexpert men kan gissa att gröna gräsmattor och det tropiskt heta och blöta klimatet på Bali inte är en perfekt kombination. Det finns ju en anledning att ris, som växer i träskliknande mark, är den dominerande grödan här.

Den andra trenden, och kanske den mest dominerande i Canggu, är hälsotrenden. Samhället kryllar av yoga, crossfit, juicebarer och hälsocaféer. Det mesta marknadsförs som ekologiskt och naturligt, till och med vatten i plastflaska. Var du än går kan du äta en fräsch sallad och en färskpressad juice med olika påstådda hälsoeffekter. Vi åt frukost på Monsieur Spoon flera gånger, ett bra frukostställe med franska bakverk som specialitet. Gillar också Cinta Café där du har jättefin utsikt över risfälten i ena änden och en liten inhägnad lekplats i den andra.

Nästa trend?

Efter att ha sett mig om i både Canggu och andra delar av Bali, samt badat i havet och gått längs stranden, hoppas jag innerligt på att nästa ”trend” här kommer att bli miljömedvetenhet. Det har redan börjat lite smått med skräpplockardagar på stranden, en del ställen säljer tygkassar istället för plast och tydligen finns det något ställe som hyr ut elmopeder. Men det behövs så mycket mer för att kunna rädda den här paradisön från all nedskräpning både från land och från hav. Det känns så oerhört tragiskt när man ser på den vackra naturen och inser att det sakta men säkert håller på att förstöras av alla sopor som inte tas om hand. Framförallt plasten som aldrig försvinner utan bara driver omkring i vågorna, för att inte tala om hur den påverkar alla levande organismer i havet.