Undrar om jag ska byta namn på bloggen till utlandsperspektivet nu då. Det blir en hel del resor under det kommande året då jag kommer att arbeta internationellt, men det kommer kanske inte bli lika många med hela familjen. En av tankarna med att starta den här bloggen var att skriva om hur det funkar att resa med små barn, eftersom många verkar tveksamma till det. Vilket vi inte är utan snarare starka förespråkare 🙂
Som rubriken antyder ska vi alltså flytta utomlands, till Belgien och Bryssel närmare bestämt. Flyttlasset går om en månad och jag ska arbeta heltid under året vi är där. Min sambo börjar som föräldraledig, med några timmars barnpassning i veckan så att han kommer iväg på lite egna aktiviteter. När jag har mina ljusa stunder, tänker jag att det här är en dröm som går i uppfyllelse för mig. Sedan jag började plugga har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja bo och arbeta utomlands. Under studietiden bodde jag i Köpenhamn i ett halvår, vilket var en berikande och lärorik tid. Då är ändå Köpenhamn nära Sverige både kulturellt och geografiskt, så det var ingen större omställning. Min sambo har bott i Brasilien under ett års tid och rest runt där i flera månader och även bott i Portugal en period. Även han är positiv till att bo utomlands, annars hade det aldrig fungerat. Jag är väldigt glad att vi får den här möjligheten och att vi tar chansen nu när den dyker upp.
Barnen är så små än så länge (ett och fem), så att det inte direkt går att säga vad de tycker om flytten. Men den äldre sonen som snart fyller fem, har i alla fall förstått att vi ska flytta ganska långt bort, ganska länge 🙂 Han är hemkär, behöver trygghet och har få men nära relationer, så det är viktigt att försöka tillgodose de behoven trots att vi byter land och flyttar långt bort från hans nätverk. Jag tror och hoppas att det viktigaste för honom är att vi i familjen är samlade och att vänner och mor- och farföräldrar kommer och hälsar på ibland. Sedan tror jag att barn snabbt anpassar sig till att höra andra språk och att bo i en ny stad och så.
Ibland har jag såklart även mina tvivel över hur det kommer att bli. Kanske framförallt vad gäller att jag kommer jobba heltid och min sambo vara hemma större delen av tiden. Kommer jag hinna uppskatta och njuta av tiden med familjen, eller kommer jobbet kräva så pass mycket att jag inte känner att det är värt det? Kommer min sambo känna sig isolerad och/eller uttråkad av att inte ha någon tillhörighet utanför hemmet? Tänk om den äldsta sonen vantrivs? Men jag hoppas att det är obefogad oro. Vad gäller partnern som är hemma känns det som att mycket beror på att jag är mamma och kvinna, i den omvända situationen (som är mycket vanligare), om jag hade följt med honom och stannat hemma med barnen, hade jag såklart sett till att hitta sammanhang där jag fick möjlighet att vara mig själv, t ex ett gym eller någon kurs. Det är ju därför vi har skaffat en nanny på några timmar i veckan dessutom. Så på det stora hela hoppas jag att det blir en spännande och lärorik upplevelse för oss alla! Jag kommer att fortsätta skriva om våra resor, både de vi redan har genomfört (har några stycken kvar) och kommande resor som vi planerar.
I och kring Canggu finns det en hel del saker att göra med barn. Under våra 26 dagar här har vi besökt två tempel, en vulkan, en anläggning som heter Canggu Club och Monkey Forest i Ubud. Vi var också i Kuta en dag och gick i affärer och kollade in stranden. Här listar jag de aktiviteter vi gjorde, tider och kostnad när jag kommer ihåg och lite för- och nackdelar.
Monkey Forest i Ubud
Det här besöket är nästan ett måste om du är på Bali. Det är billigt (40 000 IDR för vuxna och 35 000 för barn), lagom stort, det tar ett par timmar att gå omkring där inne, och jättekul att titta på aporna som hoppar omkring mer eller mindre vilda i djungeln. Vi hade yngsta sonen i bärsele, det fanns de som gick med barnvagn där inne men det är ganska mycket trappor så sele eller sjal är nog bäst. Fyraåringen tyckte det var jättekul. Vi var dock noga med att han inte fick röra aporna eller jaga dem eller störa dem på något annat sätt. Det är ändå vilda djur och man måste visa dem respekt. Det gör inte alla i Monkey Forest, tyvärr och därför har det inträffat incidenter typ att folk blivit bitna. Men det är absolut inte farligt att vara där om man håller sig lugn och inte stör dem. Viktigt att komma ihåg att även detta, trots att det är en turistattraktion, också är en helig plats för balineserna.
Elephant Cave / Elefanttemplet
Här stannade vi till efter Monkey Forest på rekommendation av vår chaufför. Själva grottan var pytteliten, men templet runtomkring jättestort. Vi hade nog kunnat gå omkring där en längre stund, men den dagen var det superhett ute och vi var alla ganska överhettade redan efter Monkey Forest. Så det blev ett kort besök. I de flesta tempel krävs att du täcker benen, och det står massvis av försäljare av saronger på väg mot templet. De tjatar och tjatar om att du absolut måste köpa en sarong annars får du inte gå in i templet. Detta är inte helt sant; dels lånar de ut saronger vid entrén till templet, och dels går det bra att gå in med långbyxor eller lång kjol eller trekvartsbyxor. Det var ganska billigt inträde här också, runt 50 000 per vuxen och gratis för barn.
Mount Batur, lake Batur och Kintamani
Lite förvirrande med namnen här, men jag tror att vulkanen heter Mount Batur och är Balis högsta topp. Den räknas som aktiv men har inte haft ett utbrott sedan 1963. Det ligger en stor sjö nedanför som heter Lake Batur. Vi besökte samhället Kintamani, som förutom fruktodling gissningsvis går runt på den handfull restauranger som ligger längs med en bergskam med perfekt panoramautsikt mot vulkanen och sjön. Så vi åt lunch där, sittandes rakt mot vulkanen och den vidunderliga utsikten. Lunchstället i sig var inget särskilt, ganska tråkig buffémat. Men fyraåringen blev frälst i deras grillspett och gick och hämtade typ fem stycken själv. Ganska exceptionellt när det gäller honom för han äter som en fågelunge för det mesta. Uppe på den höjden blev också klimatet och luften väldigt mycket mer behagligt, ungefär som en svensk, småmulen sommardag. Friskt, och alldeles för kallt enligt vår chaufför som satt och väntade i sin bil för att hålla värmen. Det kostade en slant att köra in i det här samhället också, någon slags se vulkanen-avgift antar jag. Inte någon stor summa, runt 60 000 IDR för oss alla tror jag.
Men efter lunch med utsikt fanns det inte så mycket mer att göra där, åtminstone inte för oss. Lite mer äventyrliga turister kan både vandra, rida och hyra cyklar för att ta sig upp mot vulkanens öppning, och till och med gå ner i den tror jag. Bilfärden till Kintamani från Canggu tog cirka 2,5 timme så det var en ganska dryg resa för ett så kort besök. Om man vill kan man kombinera det med ett besök i Ubud också men vi pallade inte mer den här dagen eftersom vi redan hade stannat vid risterrasserna också. Kan dock rekommendera att be chauffören stanna vid ett av alla fruktstånd på vägen hem och köpa massa roliga frukter man aldrig tidigare sett eller hört talas om. Vi fick en ny favorit: ormfrukt. Lite syrlig och med konsistens som ett hårt, grönt äpple ungefär.
Tegalalang – risterrasserna
Ett ställe som är väldigt populärt att besöka och ta kort på. Jättevackra terassodlingar och fin utsikt. Dock kryllar stället av ganska påflugna försäljare, och vad vi kunde se var det samma krimskrams och turistiga souvenirer som i Kuta, Ubud och på de flesta marknader. Men som på andra ställen hade man säkert kunnat få ut lite mer av det här, typ vandrat ner längs med terrasserna. Vi hade ingen lust med två barn i släptåg så vi tog bara en juice och satt ner i skuggan lite.
Kuta – shoppingcenter och strandpromenad
Värsta utflykten på hela resan. Kuta är inget jag rekommenderar någon. Eller jo, kanske festgäng i tjugoårsåldern som vill dricka billiga drinkar. Det var djävulskt varmt när vi var där, till och med vårt thailändska resesällskap höll på att smälta bort och de är ju ändå vana vid värme. Vid stranden blev vi omringade av ett tiotal försäljare som var extremt påflugna. Shoppingcentret var ju fint och bra, massor av affärer, men det är inte direkt vårt stora intresse. Men visst, inomhus med AC och gå och titta i affärer, det slår i alla fall strandhäng i 35 grader med heta vindar och ettriga försäljare.
Canggu Club
Vi valde bort värmen och solen en dag och hängde inomhus på Canggu Club, en stor anläggning med tennis, vattenland, bowling, studsmattor med mera. Allt kostar rätt mycket pengar så vi valde studsmattor och bowling. Fyraåringen hade stundvis väldigt roligt. Du kan köpa en timme studsmatta eller en timme bowling t ex, men han tröttnade fortare än så. Vi var helt själva på stället, kanske för att det är lågsäsong nu och för att det inte regnade. Kan tänka mig att en del passar på att gå hit när vädret är sämre. Lite trevligt var det ändå att hänga inomhus för omväxlings skull och slippa den konstanta svetthinnan på kroppen. Vi besökte aldrig Splash, vattenparken som också tillhör Canggu Club och som säkert hade varit kul. Det finns även ett annat, lite mindre vattenland i Canggu som heter Madu Water Park som vi inte heller kom iväg till. Vår son är inte superfrälst i att bada, det hade kanske varit skillnad om man hade haft två lite äldre barn med sig.
Idag är det vår sista hela dag på Bali. Flyget går imorgon kväll, men vi åker till flygplatsen redan klockan 12 eftersom vi måste checka ut från huset då. Så morgondagen kommer mest bestå av packning och häng på flygplatsen.
Kanske är det en slags försvarsmekanism, men just nu känns det inte jättetråkigt att åka härifrån. Vi har varit här i nästan en månad, åkt på utflykter, badat i havet, ätit god mat, umgåtts och pratat massor med varandra, tränat och yogat och handlat lite fina saker. Tycker nog att vi har fått ut precis det av semestern som vi ville, och det känns inte heller som att vi har missat något särskilt.
Barnvänligt? Ja och nej
Många av våra samtal om vad man kan hitta på här har börjat med ”Om barnen varit äldre…” eller slutat med ”… om man hade åkt utan barn”. Det finns ju mycket mer att göra här, t ex hyra cyklar och cykla på lite längre utflykter, vandra upp mot någon av vulkanerna, åka båt ut till de mindre öarna. Självklart kan man göra allt det där med mindre barn också. Men det är sådant vi inte har velat släpa med framförallt vår 8-månaders bebis på. Det får bli nästa resa, när barnen är större. Vi har ingen brådska med att uppleva allting just nu.
De första dagarna, innan vi hade vant oss vid den ständiga strömmen av mopeder och bilar längs de lite för smala vägarna, tyckte jag inte alls att Canggu kändes som ett trevligt ställe för små barn. Första kvällen vi tog oss iväg till fots till närmsta restaurang kändes ungefär som ett kollektivt självmordsuppdrag. Det finns nästan inga trottoarer och det blir kolmörkt klockan 19. Men man vänjer sig, som med allt. Och de flesta kör moped och det går ganska sakta. Det är heller inga långa avstånd utan vi snackar max en kvarts promenad om man bor och rör sig i de delarna av Canggu där vi bor.
De flesta balineser, kvinnor som män, älskar barn och särskilt bebisar. Det känns för det mesta som att resa omkring med en popstjärna när man kliver in på ett nytt ställe. Alla vill gulla, hålla och ta kort på och med den gigantiska, blåögda bebisen. Så absolut är det lätt att vara här med barn. Så gott som alla restauranger har barnvänlig mat och barnstolar. Många ställen är dock ganska små med typ barstolar och ligger längs den trafikerade vägen. Det finns ju, förutom en hel del barnfamiljer, en ung och festglad publik här som kanske inte alltid uppskattar småbarn, vad vet jag. Vi hade dock inga problem med de festglada ungdomarna J
Kontraster och turism
Bali är en fascinerande och livfull ö, fyllt av kontraster. Jag har tänkt på det nästan varje dag när vi har åkt omkring på mopeden och tittat ut över risfälten som böljar mellan husen och vägarna överallt här i Canggu. Hela området känns som om det är i gränslandet mellan turistort och oexploaterad by, typ.
Den största kontrasten upplevde jag när vi besökte Finns Club, en gigantisk strandbar som invigdes 2016. Stället utstrålar lyx och kryllar av personal i välstrukna kläder. Det är byggt som en enorm bungalow med halmtak och bambu, diskokulor, sandstrand, toaletter med AC och mintdoft, soffgrupper i läder eller sittpuffar i stranddelen. Här kan du dricka en drink och flyta omkring i deras infinity pool eller hyra en ”queen size” solstolsgrupp med dynor under ett parasoll för en hel dag (men då måste du spendera en viss summa pengar). Maten kostar som på en svensk medeldyr restaurang och du kan köpa en flaska champagne för 6000 SEK. Strax utanför den här stora strandklubben som bevakas av fyra säkerhetsvakter och lika många parkeringsvakter, ringlar sig en krokig och guppig asfaltsväg förbi risfälten där bönder arbetar med jordbruksmaskiner som ser ut att härstamma från tidigt 1900-tal, en mager gatuhund lunkar förbi och soporna ligger i drivor längs dikeskanten.
Vissa ställen i Canggu satsar på den lite lyxigare turismen, som Finns, några flådiga hotell och sportanläggningen Canggu Club. Troligtvis vill man locka till sig de som har tröttnat på hetsen i Kuta, tycker att Seminyak har blivit lite för hippt och nu söker sig till nästa ställe längs med kusten. Ett annat exempel på detta är nyöppnade restaurangen The Lawn som gjort det till sin grej att ha en egen gräsmatta med sittpuffar där du kan blicka ut över solnedgången. Ett jättefint ställe med supertrevlig personal och god mat. När vi var där var dock gräsmattan stängd för skötsel. Jag är ingen trädgårdsexpert men kan gissa att gröna gräsmattor och det tropiskt heta och blöta klimatet på Bali inte är en perfekt kombination. Det finns ju en anledning att ris, som växer i träskliknande mark, är den dominerande grödan här.
Den andra trenden, och kanske den mest dominerande i Canggu, är hälsotrenden. Samhället kryllar av yoga, crossfit, juicebarer och hälsocaféer. Det mesta marknadsförs som ekologiskt och naturligt, till och med vatten i plastflaska. Var du än går kan du äta en fräsch sallad och en färskpressad juice med olika påstådda hälsoeffekter. Vi åt frukost på Monsieur Spoon flera gånger, ett bra frukostställe med franska bakverk som specialitet. Gillar också Cinta Café där du har jättefin utsikt över risfälten i ena änden och en liten inhägnad lekplats i den andra.
Nästa trend?
Efter att ha sett mig om i både Canggu och andra delar av Bali, samt badat i havet och gått längs stranden, hoppas jag innerligt på att nästa ”trend” här kommer att bli miljömedvetenhet. Det har redan börjat lite smått med skräpplockardagar på stranden, en del ställen säljer tygkassar istället för plast och tydligen finns det något ställe som hyr ut elmopeder. Men det behövs så mycket mer för att kunna rädda den här paradisön från all nedskräpning både från land och från hav. Det känns så oerhört tragiskt när man ser på den vackra naturen och inser att det sakta men säkert håller på att förstöras av alla sopor som inte tas om hand. Framförallt plasten som aldrig försvinner utan bara driver omkring i vågorna, för att inte tala om hur den påverkar alla levande organismer i havet.
Nyligen hemkommen från kvällens restaurangbesök, yngste sonen sover och fyraåringen har fått ett nytt spel till surfplattan. Plötsligt öppnar sig möjligheten att öppna upp datorn och skriva resans första blogginlägg. Vi har dock redan varit här i tre veckor plus en dag.. med andra ord är jag inte bäst på att ta mig tid till att blogga på den här semestern, och tur är väl det. Det finns ju så mycket annat att hitta på.
Nu återstår bara fyra hela dagar på den här resan så det är väl dags att göra en kort summering. På grund av borttappad telefon och att alla bilder än så länge bara finns i sambons telefon blir det inga bilder i det här inlägget, men jag kommer att redigera det senare.
Var ska man börja… Bali blev inte en omedelbar förälskelse för någon av oss. När jetlaggen väl lagt sig drabbades fyraåringen av kräkningar (troligtvis svalt för mycket poolvatten), sambon fick soleksem och klorallergi vilket gjorde att han har fått hålla sig borta från både sol och pool hela resan. Lite seg start med andra ord, och resan hit hade ju redan kastat en skugga över hela upplevelsen (den resan har förärats ett helt eget inlägg).
Men så småningom kom vi in i lunken, vande oss vid ledigheten, värmen, lukterna, ljuden och allting som är så totalt annorlunda mot Sverige i februari. Vi började utforska Canggu, området där vi bor och hittade massor med mysiga ställen att hänga på. Min pappa och hans familj kom hit från Thailand och hälsade på en vecka vilket var väldigt kul. När de sedan hade åkt insåg vi att vi hade mindre tid kvar än vi tillbringat här, och då smyger sig alltid ett litet vemod på tycker jag. HUR ska vi “njuta” mesta möjliga av tiden som är kvar? Det gäller att inte drabbas av varken stress och boka in tusen grejer, eller av apati och bara sitta i huset och ojja sig över att tiden rinner iväg.
Jag tycker vi har lyckats ganska bra med att njuta, faktiskt. Vi har lugna dagar för det mesta, hänger mycket hemma i vår villa med pool och öppet kök/vardagsrum. Tar en sväng med moppen till någon av alla närliggande stränder eller något mysigt brunchställe. Eller åker taxi lite längre bort till något trevligt ställe vi läst om. Allt är så enkelt här, som att hela stället är skapat för att vi ska kunna njuta och ha det bra hela tiden. En kokosnöt med ett sugrör i, en svalkande bris från havet och en knallrosa solnedgång som gör dig helt matt av hänförelse. Det är bara en helt vanlig dag på Bali.
För att vara lite negativ då. Så kan jag tycka att Canggu kanske är något överreklamerat. I sociala medier, resereportage och bloggar tycker jag att det framstår som en aning mer rosenskimrande än det faktiskt är. Det känns väldigt hippt, vilket är både negativt och positivt. Massvis av coola caféer (alla ställen heter “cafe” eller “club” inte restaurang) med raw food, veganskt, hälsodrycker typ kombucha, yoga och crossfit dominerar förutom surfingen förstås, trendiga klädaffärer, allt är organic, local, eco, green, osv osv. De flesta som hänger här är unga, snygga, tatuerade, solbrända, halvnakna, småfulla och barnlösa.
Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att detta är en by på Bali. Smala vägar som inte är anpassade för den massiva trafik som turismen har gett upphov till. Skräp, skräp och åter skräp, i dikeskanten, i havet, överallt. Någon slags taxi-maffia har tagit strandremsan i besittning så det går inte att åka hem från stranden för mindre än det dubbla priset av vad det kostade att åka dit. I den klibbiga hettan kryllar det av myror på minsta lilla matbit som råkar hamna på golvet (svårt att undvika spill på golven med två små barn), blodtörstiga myggor dag som natt och om du drar ett djupt andetag utomhus känner du mest lukten av… unk. Tänk övermogen frukt korsat med avlopp, något dött djur och kvalmig rökelse. Okej. Slut på negativiteten!
Bali är en magiskt vacker och charmig ö. Grönt, lummigt, fuktigt, hett både dag som natt. Jag kan verkligen förstå dem som åker hit igen och igen och kanske till och med flyttar hit, för det är det många västerlänningar som gör. Bara här i Canggu finns det gott om europeiska och australiensiska expats som jobbar via nätet eller driver mindre verksamheter. Religionen och kulturen ger en exotisk inramning. Överallt ligger små korgar av palmblad med gåvor till gudarna och tänd rökelse som är svåra att undvika att snubbla på för oss klumpiga turister. Alla är fullkomligt galna i blåögda bebisar och vill gulla, bära omkring på och pussa vår yngsta son. Det är som att resa med en popstjärna, man blir stannad typ en gång var tionde meter för gull.
Okej, lovade att detta skulle bli ett kort inlägg så jag får väl sluta här även om jag skulle vilja skriva mycket mer. Fortsättning följer men kanske dröjer det ett tag eftersom vi ska åka hem snart… snyft.
Resfebern smög sig på successivt under söndagen, och måndag morgon den 6 februari lämnade vi huset och körde ner mot Skåne. Vi skulle mellanlanda några timmar hos min mamma som sedan skulle köra oss till Kastrup. Väl där gick allt som på räls, barnen var glada och vi gled igenom incheckning, säkerhetskontroll och satte oss och tog en fika vid gaten i god tid.
När det var några minuter kvar till boarding kom ett meddelande om att det skulle bli en försening på cirka en timme på grund av ett tekniskt fel på planet. Lite mindre glada gick vi mot ett lugnt område med bänkar för att vänta. Snart kom ett nytt meddelande om ytterligare försening, och till slut ett meddelande om att flighten var inställd. All reslust och upprymdhet rann av oss och ersattes av besvikelse. Men vi försökte förstås dölja det för vår fyraåriga son som fortfarande höll humöret uppe och var pigg som bara den trots att klockan närmade sig 23.
Dagen slutade på ett hotell i Köpenhamn, istället för på ett flyg mot Doha. Dagen efter präglades av ovisshet, vi fick i stort sett ingen annan information än att vi skulle tillbaka till flygplatsen kl 13.30 för att återigen vänta tillsammans med ett hundratal andra resenärer. Inget hände, vi väntade hela eftermiddagen och efter nya förseningar fick vi slutligen beskedet att även denna flight skulle ställas in… på grund av nya tekniska problem som uppstått med planet. Besvikelsen vi känt dagen innan återkom i dubbel styrka. Nu var inte ens den otroligt peppade fyraåringen glad längre. Vi kapitulerade och åkte tillbaka till min mamma i Skåne för att åtminstone få en god natts sömn innan vi tog upp kampen för att få komma iväg på semester. Det började känns som ett elakt skämt alltihop, “vadå, trodde ni verkligen att ni skulle få åka till Bali, haha!”
Dagen efter, två dygn efter att vi lämnat Göteborg med ett glatt pirr i magen, vaknade jag i Landskrona med tomhetskänslor i kroppen. Började nästan ångra mig och tänkte att det var lika bra vi struntade i alltihop. “Ett missöde till och jag ger upp, åker hem och låtsas som att den planerade månaden på Bali aldrig har existerat” tänkte jag uppgivet. Men efter en kopp kaffe tog vi nya krafter och började jaga folk på telefon. Tre olika nummer till Qatar Airways där ingen svarade och en evighetslång telefonkö till resebyrån.
Till slut nådde vi fram till Qatars danska kundservice och efter en stund lyckades de faktiskt skramla fram en ny resrutt till oss samma dag! Med sittplatser tillsammans och barnsäng på flyget. Otroligt imponerande! Men det skulle innebära att vi fick flyga till Oslo från Kastrup, byta plan där med endast 1h och 40 min mellan flygen och sedan flyga till Doha, vänta två timmar och därefter till Bali. Ankomst klockan 17.40 dagen därpå. Med ett nytt hopp, om än viss skepsis åkte vi mot Kastrup igen för att checka in, denna gången på ett SAS-flyg mot Oslo. Lite snopet.
Allt gick som på räls även denna gång… tills vi hade satt oss på planet och motorerna startat. Då säger piloten lugnt att de måste avlägsna is från vingarna och det kommer ta några minuter. Fine. Efter några minuter säger han lite besvärat att det är kö till startbanan och två plan före oss. Dessutom måste de inspektera startbanan efter planet som är före oss har lyft. “Räkna med 15-20 minuter tills vi kommer iväg”. Vi räknar nervöst ner minuterna, inte timmarna vi kommer ha på oss att hinna med nästa plan i Oslo, som krymper oroväckande. Här någonstans känner jag att mina nerver inte orkar mer. Och jag brukar ända hålla huvudet kallt i så gott som alla situationer. Det känns som att någon har spelat oss ett elakt spratt de senaste tre dygnen. Sambon får hålla bebis en stund och jag bryter ihop tyst och diskret i några minuter. Till slut lyfter vi iallafall, och när planet har landat har vi cirka tio minuter på oss att springa genom hela Gardermoen, med bebis, fyraåring, tre ryggsäckar, och vi är nästan sist på planet till Doha när vi väl kommer fram, genomsvettiga. Då inser jag att min iPhone och mina glasögon är kvar på SAS-flyget. Men jag känner ingenting för det, mer än “det är bara prylar, skit samma, vi är PÅ VÄG”! Resten av resan gick verkligen som på räls. Snälla barn, lugna flygresor, ätbar mat, trevliga medresenärer (dvs ingen som var för full, sparkade i stolsryggen eller stank av parfym eller något annat äckligt).
På kvällen den 9 februari landade vi slutligen på flygplatsen i Denpasar, på Bali.
Men riktigt än var inte det elaka skämtet slut.. Kontentan av förseningen blev att vårt bagage inte hann med samma plan. Så de första två dygnen på Bali får vi tillbringa med endast handbagage. Som tur är täcker reseförsäkringen sådana situationer och vi fick pengar motsvarande 100 US-dollar direkt på flygplatsen som kompensation. Så den första dagen var det bara att ge sig ut och jaga barnmat, blöjor, bikini, badbyxor, shorts, flipflops, kepsar… Alla kvitton sparas och kommer att lämnas in till försäkringsbolaget när vi kommer hem och förhoppningsvis får vi igen de pengarna. När väskorna väl hade kommit kändes det äntligen som att semester kunde börja på riktigt.
Vi bestämde oss någon gång under julledigheten 2014 och bokade resan på juldagen. Nästkommande sommar bar det av till det stora landet i väst. Jag har varit i USA två gånger tidigare, min sambo hade inte varit där förut. Min senaste resa var 2004 då jag hälsade på min halvsyster som bor i Los Angeles. Även denna gång tänkte vi besöka henne, och en annan vän som vid tillfället bodde i Saint George, Utah.
Glad kille på stranden i Santa Monica, Los Angeles
Rent allmänt med resor är det ju en stor fördel om man kan ”dra nytta” av folk man känner som man kan hälsa på. Dels för att få träffa dem förstås, men också för husrum och personlig guidning i området. Spelar ingen roll om det är Linköping, Las Vegas eller Bangkok, det är alltid bra att få tips från någon som bor på stället.
Vi planerade resan lite halvnoga som vanligt. Stämde av med syrran att vi kunde landa hos henne några dagar först så att vi slapp leta hotell direkt. Vi bokade hyrbil i förväg vilket visade sig vara en aning krångligt. Det finns så många firmor att välja på och när vi väl hade valt en behövde vi ägna en hel del tid åt att försöka hyra en bilbarnstol också. Slutligen fick vi ett diffust löfte per telefon om att det skulle finnas en bilbarnstol att hämta upp på biluthyrningsfirman ”i mån av tillgång”. Kändes sådär, men det ordnade sig sen. Dock blev jag övertalad att uppgradera hyrbilen när vi väl var framme, så den ganska billiga Toyota Prius vi skulle ha hyrt blev till en snordyr Jeep Cherokee… oups. Men oj vad lyxigt det var att cruisa runt i den splitternya jättebilen. Jag är glad att vi tog den istället, för vi tillbringade så många timmar i bilen. Man betalar vid återlämnandet av bilen så var beredd på att ha tillräckligt med pengar då. Det tillkommer ofta massa kostnader för allt möjligt som åtminstone inte vi hade full koll på (men som säkert stod i finstilt text i hyreskontraktet).
Vår magnifika Jeep Cherokee med bergen i Zion National Park i bakgrunden
Det blev många långa timmar i bilen
Boendet löste vi under resans gång, vi hade inte någon färdigspikad resrutt. Vi visste bara att vi skulle möta upp vår kompis i Saint George som ligger ett par timmar med bil från Las Vegas. Sen satte han ihop ett tredagarsprogram med hotell/motellboende och besök i tre nationalparker – superbra! Han arbetar för ett företag som heter Backroads och han gjorde ungefär samma runda med oss som han brukar göra med de grupper som bokar resa via dem.
Aktiv semester i Bryce Canyon National Park
Om vi hade åkt själva till nationalparkerna hade vi inte alls fått ut lika mycket av besöken. Dessa tre dagar var de mest aktiva på hela resan, det blev en hel del långa vandringsturer med sonen i bärstol på ryggen. Jag har insett att nationalparkerna nog behöver ett helt eget inlägg, så det får bli del två av USA-resan.
Efter nationalparkerna firade vi 4th of July med vänner i Saint George och sedan åkte vi tillbaka mot västkusten och Santa Barbara. En stad som är lite mindre och lugnare än Los Angeles, verkligen ett härligt ställe. Vi var där i tre dagar och tog det lugnt, hängde vid poolen på hotellet, gick på zoo, promenerade längs stranden, körde en sväng upp mot ”wine country”, den danska staden Solvang och en annan pittoresk liten stad, Los Olivos där vi testade lokalbryggd öl. Vin är kanske inte vår stora passion, dessutom svårt att gå på vinprovning med en treåring i släptåg. Så det blev några öl istället i samband med middagar. Utan barn hade vi nog utforskat fler vingårdar. Men området är fantastiskt vackert och trevligt att köra igenom.
De sista dagarna på resan körde vi ner till Los Angeles igen, tog en dag på stranden i Malibu och en natt i Karlsbad som ligger söder om LA. Anledningen var egentligen att vi skulle besöka Legoland som ligger där, men vi tvekade eftersom det kostade mycket och sonen var så pass liten då så vi visste inte om det skulle vara värt det. Det slutade med att vi bara hängde på stranden, besökte ett mikrobryggeri med kombinerad pizzeria, Pizzaport. En trevlig vistelse men det finns inte mycket att göra i Karlsbad utöver ovanstående. Ganska sömnig liten håla.
Praktiskt
Flygresan
Vi var borta från 26 juni till 15 juli. Vi bokade flygresan via en onlineresebyrå som heter Travelgenio. Tror vi hittade till just den genom att söka på flygstolen.se eller något. Vi brukar börja där för att kolla priser och tider och jämföra. Sedan väljer jag gärna en resebyrå som har tydlig och bra layout och bra information på sin hemsida.
Vi flög med Lufthansa från Landvetter via Frankfurt och landade i Los Angeles, och samma väg tillbaka. Flygresan dit tog 1h 45 min + 11h 35 min. Flygresan hem tog 10h 50min + 1h 35min. Totalpris 15250 kronor för flyget och detta var 2015.
Boende
Bodde i min systers hus i LA (Pacific Palisades), på hotell i Las Vegas (Tropicana 550 kr/natt men här finns det massor att välja på och det är billigt pga stor konkurrens tror jag), Springdale (bodde på en supermysig anläggning som heter Cliffrose), intill Bryce Canyon (billigt motell), Grand Canyons norra sida (hyrde en ministuga – dyrt!), St George (superbilliga motell finns det gott om här), Lancaster (motell 727 kr/natt), Santa Barbara (ca 8000 kr för tre nätter, jättefint ställe som heter Inn by the Harbour) och Karlsbad (billigt motell).
Priset per natt varierar beroende på standard. Det finns superbilliga motell nästan överallt, ett bra alternativ om man inte har höga krav. Bra att tänka på är att frukosten nästan alltid är katastrof på sådana ställen. Och då är vi inte kräsna.. Men det fanns ibland bara mjölk och färgade sockerflingor, och kanske någon inplastad muffins. Det var samma sak på nästan alla ställen vi bodde på utom i Santa Barbara där den var lite bättre.
Dyraste boendet var hotellet i Santa Barbara, delvis för att det var hög standard men också för att vi var sent ute med att boka. Några dagar tidigare var priset lägre, men vi velade och bestämde oss till slut för det ändå, och då hade priset gått upp. Men det var ett jättefint och ganska litet hotell som varje dag bjöd på ost och vin samt kakor och mjölk i lobbyn – trevligt! Frukosten var också helt okej, en av de bättre under hela USA-vistelsen (det vill säga det fanns färsk frukt, bröd och marmelad, typ).
Sammanfattning av resan: fördelar
USA är ett enkelt land att resa i, särskilt för oss svenskar tror jag. Vi kan språket och vi är kulturellt ganska lika. Valutan är lätt att räkna om och det enda man behöver tänka på är att man själv ska lägga till serviceavgift på restauranger och dylikt. Amerikanare är mestadels öppna, gästvänliga, trevliga och pratglada. Det är lätt att ta sig runt med bil (både bra och dåligt förstås eftersom trafiken i LA är bedrövlig), det finns ställen att bo på överallt och nästan alltid finns det något att göra för barn. På restauranger t ex får man alltid någon form av pyssel eller målarpapper och kritor när man kommer in med barn. Mindre bra (med barn): Las Vegas
Här tillbringade vi inte ens ett dygn och vi var nästan bara på hotellet under den tiden. Mest på grund av den obarmhärtiga ökenhettan, det var cirka 45 grader när vi var där. Vi strosade omkring lite i ett av de gigantiska hotellkomplexen med bio, restauranger och såklart mängder av casinon. Men det är inte direkt något som speglar våra intressen så vi kände oss ganska nöjda med att bara ha sett spektaklet. Kanske hade vi stannat lite längre och hittat på lite mer om vi inte haft just en treåring och om det varit lite svalare.
Egentligen var nog Las Vegas det enda stället jag tänkte att vi borde åkt till utan barn istället för att få ut lite mer av besöket. Men egentligen är ju ingen av oss några fans av casinon, lyx och flärd, neon och billiga drinkar. Så det var ingen stor förlust direkt.
Sammanfattningsvis så är Kalifornien ett fantastiskt ställe att resa runt i, vädret är helt perfekt sommartid (typ svensk högsommar när den är som bäst) och det finns massor att göra, fina stränder, god mat osv. En av få nackdelar är väl att det är dyrt, beroende på växelkurs är det lika dyrt eller dyrare än i Sverige. Så se till att börja spara pengar i god tid innan ni bokar resan hit.
Det finns så mycket att dela med sig av om resor och upplevelser. Men ibland är det kanske bara så att man vill titta på bilder och få lite inspiration? I så fall kan man kika på vårt instagramkonto istället för att läsa alla långa inlägg här.
