Tre dygns resa till Bali – Ett elakt skämt?

Resfebern smög sig på successivt under söndagen, och måndag morgon den 6 februari lämnade vi huset och körde ner mot Skåne. Vi skulle mellanlanda några timmar hos min mamma som sedan skulle köra oss till Kastrup. Väl där gick allt som på räls, barnen var glada och vi gled igenom incheckning, säkerhetskontroll och satte oss och tog en fika vid gaten i god tid.

När det var några minuter kvar till boarding kom ett meddelande om att det skulle bli en försening på cirka en timme på grund av ett tekniskt fel på planet. Lite mindre glada gick vi mot ett lugnt område med bänkar för att vänta. Snart kom ett nytt meddelande om ytterligare försening, och till slut ett meddelande om att flighten var inställd. All reslust och upprymdhet rann av oss och ersattes av besvikelse. Men vi försökte förstås dölja det för vår fyraåriga son som fortfarande höll humöret uppe och var pigg som bara den trots att klockan närmade sig 23.

Dagen slutade på ett hotell i Köpenhamn, istället för på ett flyg mot Doha. Dagen efter präglades av ovisshet, vi fick i stort sett ingen annan information än att vi skulle tillbaka till flygplatsen kl 13.30 för att återigen vänta tillsammans med ett hundratal andra resenärer. Inget hände, vi väntade hela eftermiddagen och efter nya förseningar fick vi slutligen beskedet att även denna flight skulle ställas in… på grund av nya tekniska problem som uppstått med planet. Besvikelsen vi känt dagen innan återkom i dubbel styrka. Nu var inte ens den otroligt peppade fyraåringen glad längre. Vi kapitulerade och åkte tillbaka till min mamma i Skåne för att åtminstone få en god natts sömn innan vi tog upp kampen för att få komma iväg på semester. Det började känns som ett elakt skämt alltihop, “vadå, trodde ni verkligen att ni skulle få åka till Bali, haha!”

Dagen efter, två dygn efter att vi lämnat Göteborg med ett glatt pirr i magen, vaknade jag i Landskrona med tomhetskänslor i kroppen. Började nästan ångra mig och tänkte att det var lika bra vi struntade i alltihop. “Ett missöde till och jag ger upp, åker hem och låtsas som att den planerade månaden på Bali aldrig har existerat” tänkte jag uppgivet. Men efter en kopp kaffe tog vi nya krafter och började jaga folk på telefon. Tre olika nummer till Qatar Airways där ingen svarade och en evighetslång telefonkö till resebyrån.

Till slut nådde vi fram till Qatars danska kundservice och efter en stund lyckades de faktiskt skramla fram en ny resrutt till oss samma dag! Med sittplatser tillsammans och barnsäng på flyget. Otroligt imponerande! Men det skulle innebära att vi fick flyga till Oslo från Kastrup, byta plan där med endast 1h och 40 min mellan flygen och sedan flyga till Doha, vänta två timmar och därefter till Bali. Ankomst klockan 17.40 dagen därpå. Med ett nytt hopp, om än viss skepsis åkte vi mot Kastrup igen för att checka in, denna gången på ett SAS-flyg mot Oslo. Lite snopet.

Allt gick som på räls även denna gång… tills vi hade satt oss på planet och motorerna startat. Då säger piloten lugnt att de måste avlägsna is från vingarna och det kommer ta några minuter. Fine. Efter några minuter säger han lite besvärat att det är kö till startbanan och två plan före oss. Dessutom måste de inspektera startbanan efter planet som är före oss har lyft. “Räkna med 15-20 minuter tills vi kommer iväg”. Vi räknar nervöst ner minuterna, inte timmarna vi kommer ha på oss att hinna med nästa plan i Oslo, som krymper oroväckande. Här någonstans känner jag att mina nerver inte orkar mer. Och jag brukar ända hålla huvudet kallt i så gott som alla situationer. Det känns som att någon har spelat oss ett elakt spratt de senaste tre dygnen. Sambon får hålla bebis en stund och jag bryter ihop tyst och diskret i några minuter. Till slut lyfter vi iallafall, och när planet har landat har vi cirka tio minuter på oss att springa genom hela Gardermoen, med bebis, fyraåring, tre ryggsäckar, och vi är nästan sist på planet till Doha när vi väl kommer fram, genomsvettiga. Då inser jag att min iPhone och mina glasögon är kvar på SAS-flyget. Men jag känner ingenting för det, mer än “det är bara prylar, skit samma, vi är PÅ VÄG”! Resten av resan gick verkligen som på räls. Snälla barn, lugna flygresor, ätbar mat, trevliga medresenärer (dvs ingen som var för full, sparkade i stolsryggen eller stank av parfym eller något annat äckligt).

På kvällen den 9 februari landade vi slutligen på flygplatsen i Denpasar, på Bali.

Men riktigt än var inte det elaka skämtet slut.. Kontentan av förseningen blev att vårt bagage inte hann med samma plan. Så de första två dygnen på Bali får vi tillbringa med endast handbagage. Som tur är täcker reseförsäkringen sådana situationer  och vi fick pengar motsvarande 100 US-dollar direkt på flygplatsen som kompensation. Så den första dagen var det bara att ge sig ut och jaga barnmat, blöjor, bikini, badbyxor, shorts, flipflops, kepsar… Alla kvitton sparas och kommer att lämnas in till försäkringsbolaget när vi kommer hem och förhoppningsvis får vi igen de pengarna. När väskorna väl hade kommit kändes det äntligen som att semester kunde börja på riktigt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s