Reseperspektivet goes utlandsperspektivet?

Undrar om jag ska byta namn på bloggen till utlandsperspektivet nu då. Det blir en hel del resor under det kommande året då jag kommer att arbeta internationellt, men det kommer kanske inte bli lika många med hela familjen. En av tankarna med att starta den här bloggen var att skriva om hur det funkar att resa med små barn, eftersom många verkar tveksamma till det. Vilket vi inte är utan snarare starka förespråkare 🙂

Som rubriken antyder ska vi alltså flytta utomlands, till Belgien och Bryssel närmare bestämt. Flyttlasset går om en månad och jag ska arbeta heltid under året vi är där. Min sambo börjar som föräldraledig, med några timmars barnpassning i veckan så att han kommer iväg på lite egna aktiviteter. När jag har mina ljusa stunder, tänker jag att det här är en dröm som går i uppfyllelse för mig. Sedan jag började plugga har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja bo och arbeta utomlands. Under studietiden bodde jag i Köpenhamn i ett halvår, vilket var en berikande och lärorik tid. Då är ändå Köpenhamn nära Sverige både kulturellt och geografiskt, så det var ingen större omställning. Min sambo har bott i Brasilien under ett års tid och rest runt där i flera månader och även bott i Portugal en period. Även han är positiv till att bo utomlands, annars hade det aldrig fungerat. Jag är väldigt glad att vi får den här möjligheten och att vi tar chansen nu när den dyker upp.

Barnen är så små än så länge (ett och fem), så att det inte direkt går att säga vad de tycker om flytten. Men den äldre sonen som snart fyller fem, har i alla fall förstått att vi ska flytta ganska långt bort, ganska länge 🙂 Han är hemkär, behöver trygghet och har få men nära relationer, så det är viktigt att försöka tillgodose de behoven trots att vi byter land och flyttar långt bort från hans nätverk. Jag tror och hoppas att det viktigaste för honom är att vi i familjen är samlade och att vänner och mor- och farföräldrar kommer och hälsar på ibland. Sedan tror jag att barn snabbt anpassar sig till att höra andra språk och att bo i en ny stad och så.

Ibland har jag såklart även mina tvivel över hur det kommer att bli. Kanske framförallt vad gäller att jag kommer jobba heltid och min sambo vara hemma större delen av tiden. Kommer jag hinna uppskatta och njuta av tiden med familjen, eller kommer jobbet kräva så pass mycket att jag inte känner att det är värt det? Kommer min sambo känna sig isolerad och/eller uttråkad av att inte ha någon tillhörighet utanför hemmet? Tänk om den äldsta sonen vantrivs? Men jag hoppas att det är obefogad oro. Vad gäller partnern som är hemma känns det som att mycket beror på att jag är mamma och kvinna, i den omvända situationen (som är mycket vanligare), om jag hade följt med honom och stannat hemma med barnen, hade jag såklart sett till att hitta sammanhang där jag fick möjlighet att vara mig själv, t ex ett gym eller någon kurs. Det är ju därför vi har skaffat en nanny på några timmar i veckan dessutom. Så på det stora hela hoppas jag att det blir en spännande och lärorik upplevelse för oss alla! Jag kommer att fortsätta skriva om våra resor, både de vi redan har genomfört (har några stycken kvar) och kommande resor som vi planerar.

Canggu, Bali – kortversionen

3 mars 2017

Nyligen hemkommen från kvällens restaurangbesök, yngste sonen sover och fyraåringen har fått ett nytt spel till surfplattan. Plötsligt öppnar sig möjligheten att öppna upp datorn och skriva resans första blogginlägg. Vi har dock redan varit här i tre veckor plus en dag.. med andra ord är jag inte bäst på att ta mig tid till att blogga på den här semestern, och tur är väl det. Det finns ju så mycket annat att hitta på.

Nu återstår bara fyra hela dagar på den här resan så det är väl dags att göra en kort summering. På grund av borttappad telefon och att alla bilder än så länge bara finns i sambons telefon blir det inga bilder i det här inlägget, men jag kommer att redigera det senare.

Var ska man börja… Bali blev inte en omedelbar förälskelse för någon av oss. När jetlaggen väl lagt sig drabbades fyraåringen av kräkningar (troligtvis svalt för mycket poolvatten), sambon fick soleksem och klorallergi vilket gjorde att han har fått hålla sig borta från både sol och pool hela resan. Lite seg start med andra ord, och resan hit hade ju redan kastat en skugga över hela upplevelsen (den resan har förärats ett helt eget inlägg).

Men så småningom kom vi in i lunken, vande oss vid ledigheten, värmen, lukterna, ljuden och allting som är så totalt annorlunda mot Sverige i februari. Vi började utforska Canggu, området där vi bor och hittade massor med mysiga ställen att hänga på. Min pappa och hans familj kom hit från Thailand och hälsade på en vecka vilket var väldigt kul. När de sedan hade åkt insåg vi att vi hade mindre tid kvar än vi tillbringat här, och då smyger sig alltid ett litet vemod på tycker jag. HUR ska vi “njuta” mesta möjliga av tiden som är kvar? Det gäller att inte drabbas av varken stress och boka in tusen grejer, eller av apati och bara sitta i huset och ojja sig över att tiden rinner iväg.

Jag tycker vi har lyckats ganska bra med att njuta, faktiskt. Vi har lugna dagar för det mesta, hänger mycket hemma i vår villa med pool och öppet kök/vardagsrum. Tar en sväng med moppen till någon av alla närliggande stränder eller något mysigt brunchställe. Eller åker taxi lite längre bort till något trevligt ställe vi läst om. Allt är så enkelt här, som att hela stället är skapat för att vi ska kunna njuta och ha det bra hela tiden. En kokosnöt med ett sugrör i, en svalkande bris från havet och en knallrosa solnedgång som gör dig helt matt av hänförelse. Det är bara en helt vanlig dag på Bali.

För att vara lite negativ då. Så kan jag tycka att Canggu kanske är något överreklamerat. I sociala medier, resereportage och bloggar tycker jag att det framstår som en aning mer rosenskimrande än det faktiskt är. Det känns väldigt hippt, vilket är både negativt och positivt. Massvis av coola caféer (alla ställen heter “cafe” eller “club” inte restaurang) med raw food, veganskt, hälsodrycker typ kombucha, yoga och crossfit dominerar förutom surfingen förstås, trendiga klädaffärer, allt är organic, local, eco, green, osv osv. De flesta som hänger här är unga, snygga, tatuerade, solbrända, halvnakna, småfulla och barnlösa.

Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att detta är en by på Bali. Smala vägar som inte är anpassade för den massiva trafik som turismen har gett upphov till. Skräp, skräp och åter skräp, i dikeskanten, i havet, överallt. Någon slags taxi-maffia har tagit strandremsan i besittning så det går inte att åka hem från stranden för mindre än det dubbla priset av vad det kostade att åka dit. I den klibbiga hettan kryllar det av myror på minsta lilla matbit som råkar hamna på golvet (svårt att undvika spill på golven med två små barn), blodtörstiga myggor dag som natt och om du drar ett djupt andetag utomhus känner du mest lukten av… unk. Tänk övermogen frukt korsat med avlopp, något dött djur och kvalmig rökelse. Okej. Slut på negativiteten!

Bali är en magiskt vacker och charmig ö. Grönt, lummigt, fuktigt, hett både dag som natt. Jag kan verkligen förstå dem som åker hit igen och igen och kanske till och med flyttar hit, för det är det många västerlänningar som gör. Bara här i Canggu finns det gott om europeiska och australiensiska expats som jobbar via nätet eller driver mindre verksamheter. Religionen och kulturen ger en exotisk inramning. Överallt ligger små korgar av palmblad med gåvor till gudarna och tänd rökelse som är svåra att undvika att snubbla på för oss klumpiga turister. Alla är fullkomligt galna i blåögda bebisar och vill gulla, bära omkring på och pussa vår yngsta son. Det är som att resa med en popstjärna, man blir stannad typ en gång var tionde meter för gull.

Okej, lovade att detta skulle bli ett kort inlägg så jag får väl sluta här även om jag skulle vilja skriva mycket mer. Fortsättning följer men kanske dröjer det ett tag eftersom vi ska åka hem snart… snyft.

Varför reseperspektivet?

Kan vi skapa en bättre värld genom att resa?

Jag tycker att fler barn ska få möjligheten att se och uppleva världen utanför sitt eget hemland och få fina minnen för livet. Vi som bor i Sverige är priviligierade på många sätt; inte nog med att vi bor i ett av världens rikaste länder som har haft fred rekordlänge – vi har också ett unikt välfärdssystem, fungerande demokrati, relativt jämställt och jämlikt, ett fungerande rättssystem, väl utbyggd infrastruktur, jag kan fortsätta länge.

img_3732
Delsjön utanför Göteborg

Ur ett globalt perspektiv är vi ett litet, okänt pytteland långt upp i norra Skandinavien – vi är bara en liten plutt på jorden. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men genom att resa och uppleva andra platser ökar liksom den insikten – vi är så obetydliga i det stora hela. Livet pågår överallt, hela tiden, med eller utan Sverige och svenskarna. Jag tycker det är skönt att tänka på det när debatterna rasar över nationalsången på skolavslutningar, köttfria måndagar, trängselskatt och Alfons Åbergfilmer som borde förbjudas. De där debatterna kan göra mig galen och då undrar jag vad det är för idiotisk värld vi lever i, hur orkar folk bråka om sådant? Men så kan man ju tänka att varje land har sina små och stora problem och tampas med dem utifrån sitt perspektiv. Tänk att vi har det SÅ bra i Sverige att vi faktiskt KAN diskutera på den nivån, då vet man att man lever i en oerhört priviligierad tillvaro. Det försöker jag vara glad och tacksam över. Trots debatter på dagisbarnsnivå ända upp i riksdagen. Trots de som på riktigt tror att vårt land skulle gå i konkurs för att vi hjälper flyktingar. Trots att en del tycker att det är en mänsklig rättighet att få säga negerboll. Vi har det så bra, och det inser jag genom resandet. Även om vi inte vanligtvis bor i slummen när vi reser så får man ändå en uppfattning om hur olika liv det går att leva här på jordklotet. Barn växer upp i alla möjliga klimat och miljöer och blir friska, smarta människor överallt på hela jordklotet. Inte bara i Sverige. Och vi har inte lösningen på alla jordens problem med vårt sätt att leva.

Det blev en lång och förvirrad utläggning, men det är i alla fall en anledning till att jag tycker att resandet och att uppleva andra kulturer är en så viktig del i en människas liv – perspektiv. Reseperspektivet 🙂

img_3959
På väg…