Tre dygns resa till Bali – Ett elakt skämt?

Resfebern smög sig på successivt under söndagen, och måndag morgon den 6 februari lämnade vi huset och körde ner mot Skåne. Vi skulle mellanlanda några timmar hos min mamma som sedan skulle köra oss till Kastrup. Väl där gick allt som på räls, barnen var glada och vi gled igenom incheckning, säkerhetskontroll och satte oss och tog en fika vid gaten i god tid.

När det var några minuter kvar till boarding kom ett meddelande om att det skulle bli en försening på cirka en timme på grund av ett tekniskt fel på planet. Lite mindre glada gick vi mot ett lugnt område med bänkar för att vänta. Snart kom ett nytt meddelande om ytterligare försening, och till slut ett meddelande om att flighten var inställd. All reslust och upprymdhet rann av oss och ersattes av besvikelse. Men vi försökte förstås dölja det för vår fyraåriga son som fortfarande höll humöret uppe och var pigg som bara den trots att klockan närmade sig 23.

Dagen slutade på ett hotell i Köpenhamn, istället för på ett flyg mot Doha. Dagen efter präglades av ovisshet, vi fick i stort sett ingen annan information än att vi skulle tillbaka till flygplatsen kl 13.30 för att återigen vänta tillsammans med ett hundratal andra resenärer. Inget hände, vi väntade hela eftermiddagen och efter nya förseningar fick vi slutligen beskedet att även denna flight skulle ställas in… på grund av nya tekniska problem som uppstått med planet. Besvikelsen vi känt dagen innan återkom i dubbel styrka. Nu var inte ens den otroligt peppade fyraåringen glad längre. Vi kapitulerade och åkte tillbaka till min mamma i Skåne för att åtminstone få en god natts sömn innan vi tog upp kampen för att få komma iväg på semester. Det började känns som ett elakt skämt alltihop, “vadå, trodde ni verkligen att ni skulle få åka till Bali, haha!”

Dagen efter, två dygn efter att vi lämnat Göteborg med ett glatt pirr i magen, vaknade jag i Landskrona med tomhetskänslor i kroppen. Började nästan ångra mig och tänkte att det var lika bra vi struntade i alltihop. “Ett missöde till och jag ger upp, åker hem och låtsas som att den planerade månaden på Bali aldrig har existerat” tänkte jag uppgivet. Men efter en kopp kaffe tog vi nya krafter och började jaga folk på telefon. Tre olika nummer till Qatar Airways där ingen svarade och en evighetslång telefonkö till resebyrån.

Till slut nådde vi fram till Qatars danska kundservice och efter en stund lyckades de faktiskt skramla fram en ny resrutt till oss samma dag! Med sittplatser tillsammans och barnsäng på flyget. Otroligt imponerande! Men det skulle innebära att vi fick flyga till Oslo från Kastrup, byta plan där med endast 1h och 40 min mellan flygen och sedan flyga till Doha, vänta två timmar och därefter till Bali. Ankomst klockan 17.40 dagen därpå. Med ett nytt hopp, om än viss skepsis åkte vi mot Kastrup igen för att checka in, denna gången på ett SAS-flyg mot Oslo. Lite snopet.

Allt gick som på räls även denna gång… tills vi hade satt oss på planet och motorerna startat. Då säger piloten lugnt att de måste avlägsna is från vingarna och det kommer ta några minuter. Fine. Efter några minuter säger han lite besvärat att det är kö till startbanan och två plan före oss. Dessutom måste de inspektera startbanan efter planet som är före oss har lyft. “Räkna med 15-20 minuter tills vi kommer iväg”. Vi räknar nervöst ner minuterna, inte timmarna vi kommer ha på oss att hinna med nästa plan i Oslo, som krymper oroväckande. Här någonstans känner jag att mina nerver inte orkar mer. Och jag brukar ända hålla huvudet kallt i så gott som alla situationer. Det känns som att någon har spelat oss ett elakt spratt de senaste tre dygnen. Sambon får hålla bebis en stund och jag bryter ihop tyst och diskret i några minuter. Till slut lyfter vi iallafall, och när planet har landat har vi cirka tio minuter på oss att springa genom hela Gardermoen, med bebis, fyraåring, tre ryggsäckar, och vi är nästan sist på planet till Doha när vi väl kommer fram, genomsvettiga. Då inser jag att min iPhone och mina glasögon är kvar på SAS-flyget. Men jag känner ingenting för det, mer än “det är bara prylar, skit samma, vi är PÅ VÄG”! Resten av resan gick verkligen som på räls. Snälla barn, lugna flygresor, ätbar mat, trevliga medresenärer (dvs ingen som var för full, sparkade i stolsryggen eller stank av parfym eller något annat äckligt).

På kvällen den 9 februari landade vi slutligen på flygplatsen i Denpasar, på Bali.

Men riktigt än var inte det elaka skämtet slut.. Kontentan av förseningen blev att vårt bagage inte hann med samma plan. Så de första två dygnen på Bali får vi tillbringa med endast handbagage. Som tur är täcker reseförsäkringen sådana situationer  och vi fick pengar motsvarande 100 US-dollar direkt på flygplatsen som kompensation. Så den första dagen var det bara att ge sig ut och jaga barnmat, blöjor, bikini, badbyxor, shorts, flipflops, kepsar… Alla kvitton sparas och kommer att lämnas in till försäkringsbolaget när vi kommer hem och förhoppningsvis får vi igen de pengarna. När väskorna väl hade kommit kändes det äntligen som att semester kunde börja på riktigt.

Om du inte orkar läsa alla långa inlägg…

Det finns så mycket att dela med sig av om resor och upplevelser. Men ibland är det kanske bara så att man vill titta på bilder och få lite inspiration? I så fall kan man kika på vårt instagramkonto istället för att läsa alla långa inlägg här.

Följande länk borde fungera för att komma dit: http://www.instagram.com/reseperspektivet

img_4418
Bild tagen med mobilen i Göteborg hösten 2015. En sån där lyckosamt varm och somrig höstdag tror jag det var.

 

En månad på Bali – Förberedelser

Nu är det mindre än en vecka kvar tills vi åker på vår nästa resa hela familjen. Vi ska återigen vara föräldralediga tillsammans, denna gången en månad på Bali. När vår första son var bebis tillbringade vi två månader av föräldraledigheten i Thailand och det är något av det bästa vi har gjort. Förutom själva barnen då 🙂 Det finns ett tidigare inlägg om Thailandsvistelsen här i bloggen.

Därför var det ett enkelt beslut att börja planera för ännu en längre utlandsvistelse i samband med att andra barnet kom till världen. Vi funderade över olika alternativ men fastnade till slut för Bali av många anledningar: vi känner ingen som varit där som inte är lyrisk över öns vackra natur, härliga klimat, vänliga människor etc. Det låter helt enkelt som ett paradis på alla som varit där. Några googlingar stödjer samma teori.

Dessutom beskrivs Bali överallt som barnvänligt, vilket ju är ett relativt begrepp. Jag tror att i princip alla resmål kan vara mer eller mindre barnvänliga beroende på hur man lägger upp resan. Vi har gjort en del resor och utflykter som kanske inte skulle ha beskrivits som “barnvänliga” med barnet/barnen. Men mer om det kommer i framtida inlägg.

Nu börjar iallafall lite resfeber smyga sig på. Packlistan börjar ta form och jag har rotat fram sommarkläderna. Yngsta sonen har precis varit rejält förkyld men börjar piggna till som tur är. Min farhåga är att någon av de andra i familjen hinner insjukna innan vi åker, så vi trycker i oss citron, ingefära, vitlök osv i oändlighet nu!

Den långa flygresan är egentligen mitt enda orosmoment just nu, och egentligen är det bara vår sexmånaders jag oroar mig för vad gäller den. Fyraåringen är väldigt lugn och älskar att kolla på film så han kommer vara lätt att sysselsätta på planet. Han har ju dessutom flugit en hel del i sitt liv och har viss resvana.

Fortsättning följer..

Välkommen!

This is the post excerpt.

Juni 2016

Såhär i väntans tider med son nummer två (vecka 40+) passar jag på att dra igång en blogg! Varför inte, jag har inget bättre för mig just nu. Mer än att vänta, vänta och vänta. BB-väskan är packad, bebiskläderna tvättade och spjälsängen riggad och klar. Jag har mobilsurfat ohälsosamt mycket de senaste veckorna när jag har varit ledig, vilket har lett mig fram till idén som plötsligt dök upp i huvudet idag: jag ska starta en reseblogg. Om hur det är att resa med barn och då inte de typiska charterresorna all inclusive.

Jag gillar att skriva och har länge sökt efter ett sätt att få utlopp för min skrivarlust. Så jag kanske inte fyller någon tom lucka i bloggosfären direkt, men det är ett forum som jag tycker är kul och enkelt. Kanske kan någon finna glädje i att läsa, precis som jag har roat mig med att läsa massvis med bloggar om allt möjligt nu när jag gått hemma och räknat ner dagarna. Om inte annat är det roligt för min egen skull att skriva om och på så sätt kunna återuppleva våra fantastiska resor.

September 2016

Som man säger i akademikervärlden: Vad är syftet?

Jag vill att fler ska vilja och våga resa med bebisar och barn, för det är en särdeles passande tid i livet att göra det. I Sverige har vi förmånen att få hela 480 föräldradagar från Försäkringskassan per barn, vi kan till och med vara lediga samtidigt om man är två föräldrar. Vårt första barn föddes i september 2012 och den speciella lediga perioden med vårt barn ville inte jag uppleva i ett mörkt, kallt och regnigt Göteborg utan hellre under ett parasoll på en strand i Thailand. Jag kanske är mer väderberoende än vissa andra, men mörkret och kylan påverkar mitt humör och välbefinnande enormt mycket. Jag klarade oktober till januari bättre genom att planera och se fram emot resan och ordna med det praktiska så som packning, pass och visum. Resan gav oss nya erfarenheter och intryck och vi fick en fantastisk tid tillsammans, alla tre. På det sättet har vi fortsatt att utvecklas genom resandet, alla tre och numera fyra.

Vilka är vi?

Vi är en familj med två vuxna i trettioårsåldern och två barn som nu har hunnit bli fyra år och ett halvår. Vi bor strax utanför Göteborg och jobbar båda två, och barnen går på förskola. Våra intressen är matlagning, träning och att bara umgås med vänner, familj och varandra. Sen lägger vi förstås mycket av vår lediga tid på att resa, planera resor, drömma om framtida resor och minnas tillbaka genomförda resor. Vi försöker att alltid leva hållbart, även om resandet i sig kan vara energikrävande – särskilt flyg- och bilresor. Men vi jobbar på att inte leva så rysligt mycket över våra tillgångar – vare sig det gäller tid, pengar eller miljön.

Ingen av oss jobbar i resebranschen, men vi reser en del i jobbet och har det även som intresse sedan unga år båda två. Tillsammans har vi täckt in samtliga kontinenter utom Oceanien och Afrika, de återstår för oss att utforska som familj. Hoppas att ni vill följa med och läsa om våra resor!

Alla foton som publiceras i bloggen är tagna av oss om ingenting annat anges. Fråga gärna om lov innan du lånar bilder.

img_3984
Familjen i Grand Canyon 2015, när vi bara var tre stycken. Numera är vi fyra och säkerligen är vi snart tillbaka i denna underbara nationalpark.