Den belgiska mentaliteten, om det nu finns någon sådan

Vi har bott i Bryssel nu i drygt åtta månader, två månader kvar. Jag märker att jag mentalt börjar summera tiden här på olika sätt. Det kommer kanske några inlägg om det nu framöver.

CD5099F7-8BC5-4D5A-8923-C0F1FD5DE698

Det här tänkte jag skulle handla om mentaliteten hos folk här, jämfört med i Sverige. Jag tycker att det är vissa saker som skiljer sig åt även om folk i stort sett är likadana förstås. Sedan är det ju också så att vi som utlänningar som inte kan språket, inte heller riktigt kommer in i samhället här. Mycket av det som vi tolkar som t ex otrevlighet från butikspersonal kan ju helt enkelt bero på att de inte är så bra på engelska. Eller att de tror att vi är dryga, eftersom inte vi kan småprata på franska. Sen finns det helt säkert grupperingar här som är extremt hälsomedvetna och bara äter ekologiskt och veganskt och glutenfritt, men vi kommer ju inte i kontakt med de grupperna. Så, det här är mina helt ovetenskapliga uppfattningar om hur belgare är jämfört med svenskar.

  1. Bilkörningen. En ganska påtaglig skillnad är att det tycks råda ett mer aggressivt beteende hos bilförarna här. Vi tittade på en kortdokumentär igår som tog upp problematiken med bilar och trafikstockningar i Bryssel, som heter Brussels Express. Den beskriver aggressiviteten i trafiken och framförallt hur farligt det kan vara att cykla i Bryssel. Känner igen en hel del även om jag inte har cyklat här. Till exempel har jag flera gånger observerat att när man närmar sig ett övergångsställe och det kommer en bil, så är det många som liksom ökar på farten. Kanske i hopp om att hinna köra förbi innan man går ut i vägen, så att de ska slippa stanna? Ibland stannar jag för att slippa risken att bli påkörd, särskilt om jag har barnen med mig. Men ibland blir jag lite trotsig och kliver ut i gatan för att liksom markera att det är ett övergångsställe, då brukar de bromsa in precis innan ganska hastigt, och blänga lite på en. Några gånger har det också hänt att bilar har fortsatt köra fastän jag varit mitt på övergångsstället, inte gasat på utan liksom krupit fram för att nästan fösa bort en med bilen. Om man då blänger på dem, så vinkar en del lite avvärjande med handen typ ”tack för att du släpper fram mig!” Så märkligt. Bilar har liksom alltid företräde här framför alla andra trafikslag. Bara att det går en flerfilig motorvägstunnel rakt igenom en av Bryssels största parker säger ju något. 20488F16-72C6-42E0-8997-84A7B709CE09.jpeg
  2. C’est la vie. Belgare överlag tycker jag känns lite mer avslappnade i sin attityd till det mesta (kanske inte just i trafiken då). En av mina yogalärare uttryckte det på ett annat sätt, hon sa att belgare har blivit lite kuvade eftersom deras land har tillhört så många andra länder genom tiderna, så folk har liksom vant sig vid att någon annan bestämmer över dem, typ. Bara det att halva landet och nästan hela Bryssel talar franska är ju ett intressant exempel på det. Andra halvan talar flamländska och så finns det en tyskspråkig minoritet. Det är klart att det finns motsättningar och ibland uppstår konflikter, men på det stora hela och i folks vardag är det som att de inte bryr sig så mycket. Rycker på axlarna liksom, jaja. Ibland är det ju strejk i kollektivtrafiken och halva stan stoppas upp. Men folk verkar inte så brydda över det. Bara vi expats som blir helnervösa för att missa viktiga möten, hehe. Det här lite slappa beteendet hänger nog ihop en del med nästa iakttagelse, som handlar om barn.
  3. Barn, godis och säkerhet. Att belgare är ett sockerälskande folk råder ingen tvekan om. Bakverk, nutella, croissanter, choklad och alla möjliga sötsaker finns i överflöd i varenda matbutik. När föräldrarna hämtar barnen på förskolan har så gott som alla med sig lite ”mellanmål” i form av läsk, godis och kakor som barnen får på vägen hem eller på lekplatsen. Kan ni tänka er om en förälder haft med sig läsk till en svensk förskola och hällt i ungarna medan de tagit på overallen? Hahaha. Jag kan ändå inte hjälpa att det är lite skönt att det inte råder ett så strikt tabu kring att ge barn sötsaker här. Självklart är det inte bra med för mycket av den varan, men ibland är vi lite för extrema åt andra hållet i Sverige tycker jag. Sen har vi med här med säkerheten, där är väl också vi svenska världsbäst på riskminimering vad gäller barn. Här har jag knappt sett en enda bilbarnstol, inga bälten i bussarna, lekplatser kan ligga strax intill en väg utan mer än ett symboliskt litet staket mellan. Och det är ju inte direkt så att bilisterna (se punkt 1) tänker ”Nu kör jag förbi en lekplats full med barn, kanske bäst jag saktar ner ifall någon springer ut i vägen”….

    9B2E3A03-341E-4F67-A26F-1C126DBD2633.jpeg
    En gång om året är det bilfri dag i Bryssel! 
  4. Alkoholkulturen. Belgare dricker, om inte mer så i alla fall betydligt oftare, än svenskar. Det är verkligen inte tabu (inte så mycket som är tabu här, se punkt 2) att ta ett glas vin eller två till lunchen, det gör nog de flesta belgare som äter utelunch. Rökning är också betydligt vanligare här än i Sverige. Den svenska hälsohetsen tycks inte riktigt ha nått hit än. 9FC4E5BF-F91E-4BC3-AF16-81F71403CA52.jpeg
  5. Nivån av service. Varken butiks- eller restaurangpersonal är särdeles trevliga eller tillmötesgående. Såklart får man hjälp om man ber om det, men inte mer än så. Rent generellt alltså, det finns ju alltid undantag. Den tydligaste motsatsen till detta som jag har upplevt är nog i USA där servicepersonal verkar vara extremt drillade i att vara trevliga och hjälpsamma. Men så är de också i högre grad beroende av dricks som inkomstkälla antar jag.

Överlag är det ju så att vi trivs jättebra här. Bristen på trevlighet i matbutiken är något man kan överleva. Inte heller svenskar är väl kända för att ge överdriven service. Slutsatser: Sverige vinner helt klart på trafiksäkerheten. Ogillar att känna mig som ett jagat villebråd i stadstrafiken. Barn dör inte av att äta godis och dricka läsk ibland. Vuxna blir inte alkoholister bara för att de ibland dricker vin mitt på dagen. Det är ganska trevligt att kunna gå in i en affär och ställa frågor eller bara småprata på sitt eget språk med personalen, det ska bli ganska skönt med att flytta hem.

Advertisements

Vardagsliv i Bryssel

Nu har cirka nio veckor passerat av våra sammanlagt nästan elva månader i Bryssel. Vardagen börjar infinna sig för oss alla. Det är nog lättast för mig som har ett jobb och kollegor som jag träffar varje dag (och kan prata svenska med, icke att förglömma). Äldsta sonen har vant sig vid förskolan och jag tror att han oftast har roligt där, även om han fortfarande, efter drygt en månad, frågar varje dag hur länge han ska vara där och när vi ska flytta hem igen.. Men det känns mer som ett inövat mantra än som att han verkligen menar det, för han är alltid glad och uppåt både på väg till och från förskolan. Nu väntar vi med spänning på att se om han kommer lära sig någon franska också, så att han kan översätta åt resten av familjen sen 🙂

Bryssel är bullrigt, trafikerat, trångt, diversifierat, kosmopolitiskt, dynamiskt och faktiskt ganska vackert och charmigt på sina ställen. EU-kvarteren där jag oftast rör mig är väldigt ocharmiga med sina gigantiska glas- och betongfasader och trefiliga motorvägar som skär rakt igenom staden. Däremot bor vi ett stenkast från Parc Cinquantenaire (översta bilden till höger) som är otroligt vacker och pampig, kantat med gigantiska trädalléer. Sen finns det andra kvarter som är otroligt mysiga, gamla ojämna kullerstensgator, sneda stenhus från 1600-talet och sunkiga ölkaféer inredda helt i mörkbetsat trä.

Maten är på de flesta ställen vi provat fantastiskt god utan att vara avancerad eller skrytig (eller hutlöst dyr). Det finns en trevlig uteätarmentalitet här, hela familjen eller släkten träffas på restaurang på lördagseftermiddagar eller söndagskvällar och äter tillsammans. Det har vi anammat och försöker iallafall ibland gå ut och äta lunch på helgerna, trots att det kan vara en utmaning med två barn som på varsitt alldeles unika sätt kan pröva ens tålamod och tänja på gränserna för hur man ska bete sig i offentliga miljöer (kasta bestick på golvet, slicka på pepparkvarnen, krypa under borden osv).

Vi saknar alltså ingenting i form av kultur- eller restaurangutbud jämfört med Göteborg, inte heller shopping eller sådana saker som vi ändå inte ägnar oss åt så mycket. Jag trodde kanske att vi skulle sakna naturen mer, men det gör inte jag än så länge. Det finns gott om vackra parker, vi har även besökt det stora skogsområdet som ligger i utkanten av staden (Bois de la Cambre, en stor anlagd skogspark som gränsar till skogen Forêt de Soignes). Kanske kommer det en dag när jag tröttnar på sorlet, flygplanen, sirenerna och trängseln och vill flytta ut på landet igen, särskilt när våren närmar sig och vi måste börja planera hemflytten. Men just nu njuter jag för fullt av storstadslivet och allt som återstår att upptäcka i Bryssel och resten av Belgien.

 

Reseperspektivet goes utlandsperspektivet?

Undrar om jag ska byta namn på bloggen till utlandsperspektivet nu då. Det blir en hel del resor under det kommande året då jag kommer att arbeta internationellt, men det kommer kanske inte bli lika många med hela familjen. En av tankarna med att starta den här bloggen var att skriva om hur det funkar att resa med små barn, eftersom många verkar tveksamma till det. Vilket vi inte är utan snarare starka förespråkare 🙂

Som rubriken antyder ska vi alltså flytta utomlands, till Belgien och Bryssel närmare bestämt. Flyttlasset går om en månad och jag ska arbeta heltid under året vi är där. Min sambo börjar som föräldraledig, med några timmars barnpassning i veckan så att han kommer iväg på lite egna aktiviteter. När jag har mina ljusa stunder, tänker jag att det här är en dröm som går i uppfyllelse för mig. Sedan jag började plugga har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja bo och arbeta utomlands. Under studietiden bodde jag i Köpenhamn i ett halvår, vilket var en berikande och lärorik tid. Då är ändå Köpenhamn nära Sverige både kulturellt och geografiskt, så det var ingen större omställning. Min sambo har bott i Brasilien under ett års tid och rest runt där i flera månader och även bott i Portugal en period. Även han är positiv till att bo utomlands, annars hade det aldrig fungerat. Jag är väldigt glad att vi får den här möjligheten och att vi tar chansen nu när den dyker upp.

Barnen är så små än så länge (ett och fem), så att det inte direkt går att säga vad de tycker om flytten. Men den äldre sonen som snart fyller fem, har i alla fall förstått att vi ska flytta ganska långt bort, ganska länge 🙂 Han är hemkär, behöver trygghet och har få men nära relationer, så det är viktigt att försöka tillgodose de behoven trots att vi byter land och flyttar långt bort från hans nätverk. Jag tror och hoppas att det viktigaste för honom är att vi i familjen är samlade och att vänner och mor- och farföräldrar kommer och hälsar på ibland. Sedan tror jag att barn snabbt anpassar sig till att höra andra språk och att bo i en ny stad och så.

Ibland har jag såklart även mina tvivel över hur det kommer att bli. Kanske framförallt vad gäller att jag kommer jobba heltid och min sambo vara hemma större delen av tiden. Kommer jag hinna uppskatta och njuta av tiden med familjen, eller kommer jobbet kräva så pass mycket att jag inte känner att det är värt det? Kommer min sambo känna sig isolerad och/eller uttråkad av att inte ha någon tillhörighet utanför hemmet? Tänk om den äldsta sonen vantrivs? Men jag hoppas att det är obefogad oro. Vad gäller partnern som är hemma känns det som att mycket beror på att jag är mamma och kvinna, i den omvända situationen (som är mycket vanligare), om jag hade följt med honom och stannat hemma med barnen, hade jag såklart sett till att hitta sammanhang där jag fick möjlighet att vara mig själv, t ex ett gym eller någon kurs. Det är ju därför vi har skaffat en nanny på några timmar i veckan dessutom. Så på det stora hela hoppas jag att det blir en spännande och lärorik upplevelse för oss alla! Jag kommer att fortsätta skriva om våra resor, både de vi redan har genomfört (har några stycken kvar) och kommande resor som vi planerar.