Den belgiska mentaliteten, om det nu finns någon sådan

Vi har bott i Bryssel nu i drygt åtta månader, två månader kvar. Jag märker att jag mentalt börjar summera tiden här på olika sätt. Det kommer kanske några inlägg om det nu framöver.

CD5099F7-8BC5-4D5A-8923-C0F1FD5DE698

Det här tänkte jag skulle handla om mentaliteten hos folk här, jämfört med i Sverige. Jag tycker att det är vissa saker som skiljer sig åt även om folk i stort sett är likadana förstås. Sedan är det ju också så att vi som utlänningar som inte kan språket, inte heller riktigt kommer in i samhället här. Mycket av det som vi tolkar som t ex otrevlighet från butikspersonal kan ju helt enkelt bero på att de inte är så bra på engelska. Eller att de tror att vi är dryga, eftersom inte vi kan småprata på franska. Sen finns det helt säkert grupperingar här som är extremt hälsomedvetna och bara äter ekologiskt och veganskt och glutenfritt, men vi kommer ju inte i kontakt med de grupperna. Så, det här är mina helt ovetenskapliga uppfattningar om hur belgare är jämfört med svenskar.

  1. Bilkörningen. En ganska påtaglig skillnad är att det tycks råda ett mer aggressivt beteende hos bilförarna här. Vi tittade på en kortdokumentär igår som tog upp problematiken med bilar och trafikstockningar i Bryssel, som heter Brussels Express. Den beskriver aggressiviteten i trafiken och framförallt hur farligt det kan vara att cykla i Bryssel. Känner igen en hel del även om jag inte har cyklat här. Till exempel har jag flera gånger observerat att när man närmar sig ett övergångsställe och det kommer en bil, så är det många som liksom ökar på farten. Kanske i hopp om att hinna köra förbi innan man går ut i vägen, så att de ska slippa stanna? Ibland stannar jag för att slippa risken att bli påkörd, särskilt om jag har barnen med mig. Men ibland blir jag lite trotsig och kliver ut i gatan för att liksom markera att det är ett övergångsställe, då brukar de bromsa in precis innan ganska hastigt, och blänga lite på en. Några gånger har det också hänt att bilar har fortsatt köra fastän jag varit mitt på övergångsstället, inte gasat på utan liksom krupit fram för att nästan fösa bort en med bilen. Om man då blänger på dem, så vinkar en del lite avvärjande med handen typ ”tack för att du släpper fram mig!” Så märkligt. Bilar har liksom alltid företräde här framför alla andra trafikslag. Bara att det går en flerfilig motorvägstunnel rakt igenom en av Bryssels största parker säger ju något. 20488F16-72C6-42E0-8997-84A7B709CE09.jpeg
  2. C’est la vie. Belgare överlag tycker jag känns lite mer avslappnade i sin attityd till det mesta (kanske inte just i trafiken då). En av mina yogalärare uttryckte det på ett annat sätt, hon sa att belgare har blivit lite kuvade eftersom deras land har tillhört så många andra länder genom tiderna, så folk har liksom vant sig vid att någon annan bestämmer över dem, typ. Bara det att halva landet och nästan hela Bryssel talar franska är ju ett intressant exempel på det. Andra halvan talar flamländska och så finns det en tyskspråkig minoritet. Det är klart att det finns motsättningar och ibland uppstår konflikter, men på det stora hela och i folks vardag är det som att de inte bryr sig så mycket. Rycker på axlarna liksom, jaja. Ibland är det ju strejk i kollektivtrafiken och halva stan stoppas upp. Men folk verkar inte så brydda över det. Bara vi expats som blir helnervösa för att missa viktiga möten, hehe. Det här lite slappa beteendet hänger nog ihop en del med nästa iakttagelse, som handlar om barn.
  3. Barn, godis och säkerhet. Att belgare är ett sockerälskande folk råder ingen tvekan om. Bakverk, nutella, croissanter, choklad och alla möjliga sötsaker finns i överflöd i varenda matbutik. När föräldrarna hämtar barnen på förskolan har så gott som alla med sig lite ”mellanmål” i form av läsk, godis och kakor som barnen får på vägen hem eller på lekplatsen. Kan ni tänka er om en förälder haft med sig läsk till en svensk förskola och hällt i ungarna medan de tagit på overallen? Hahaha. Jag kan ändå inte hjälpa att det är lite skönt att det inte råder ett så strikt tabu kring att ge barn sötsaker här. Självklart är det inte bra med för mycket av den varan, men ibland är vi lite för extrema åt andra hållet i Sverige tycker jag. Sen har vi med här med säkerheten, där är väl också vi svenska världsbäst på riskminimering vad gäller barn. Här har jag knappt sett en enda bilbarnstol, inga bälten i bussarna, lekplatser kan ligga strax intill en väg utan mer än ett symboliskt litet staket mellan. Och det är ju inte direkt så att bilisterna (se punkt 1) tänker ”Nu kör jag förbi en lekplats full med barn, kanske bäst jag saktar ner ifall någon springer ut i vägen”….

    9B2E3A03-341E-4F67-A26F-1C126DBD2633.jpeg
    En gång om året är det bilfri dag i Bryssel! 
  4. Alkoholkulturen. Belgare dricker, om inte mer så i alla fall betydligt oftare, än svenskar. Det är verkligen inte tabu (inte så mycket som är tabu här, se punkt 2) att ta ett glas vin eller två till lunchen, det gör nog de flesta belgare som äter utelunch. Rökning är också betydligt vanligare här än i Sverige. Den svenska hälsohetsen tycks inte riktigt ha nått hit än. 9FC4E5BF-F91E-4BC3-AF16-81F71403CA52.jpeg
  5. Nivån av service. Varken butiks- eller restaurangpersonal är särdeles trevliga eller tillmötesgående. Såklart får man hjälp om man ber om det, men inte mer än så. Rent generellt alltså, det finns ju alltid undantag. Den tydligaste motsatsen till detta som jag har upplevt är nog i USA där servicepersonal verkar vara extremt drillade i att vara trevliga och hjälpsamma. Men så är de också i högre grad beroende av dricks som inkomstkälla antar jag.

Överlag är det ju så att vi trivs jättebra här. Bristen på trevlighet i matbutiken är något man kan överleva. Inte heller svenskar är väl kända för att ge överdriven service. Slutsatser: Sverige vinner helt klart på trafiksäkerheten. Ogillar att känna mig som ett jagat villebråd i stadstrafiken. Barn dör inte av att äta godis och dricka läsk ibland. Vuxna blir inte alkoholister bara för att de ibland dricker vin mitt på dagen. Det är ganska trevligt att kunna gå in i en affär och ställa frågor eller bara småprata på sitt eget språk med personalen, det ska bli ganska skönt med att flytta hem.

Advertisements

Canggu, Bali – kortversionen

3 mars 2017

Nyligen hemkommen från kvällens restaurangbesök, yngste sonen sover och fyraåringen har fått ett nytt spel till surfplattan. Plötsligt öppnar sig möjligheten att öppna upp datorn och skriva resans första blogginlägg. Vi har dock redan varit här i tre veckor plus en dag.. med andra ord är jag inte bäst på att ta mig tid till att blogga på den här semestern, och tur är väl det. Det finns ju så mycket annat att hitta på.

Nu återstår bara fyra hela dagar på den här resan så det är väl dags att göra en kort summering. På grund av borttappad telefon och att alla bilder än så länge bara finns i sambons telefon blir det inga bilder i det här inlägget, men jag kommer att redigera det senare.

Var ska man börja… Bali blev inte en omedelbar förälskelse för någon av oss. När jetlaggen väl lagt sig drabbades fyraåringen av kräkningar (troligtvis svalt för mycket poolvatten), sambon fick soleksem och klorallergi vilket gjorde att han har fått hålla sig borta från både sol och pool hela resan. Lite seg start med andra ord, och resan hit hade ju redan kastat en skugga över hela upplevelsen (den resan har förärats ett helt eget inlägg).

Men så småningom kom vi in i lunken, vande oss vid ledigheten, värmen, lukterna, ljuden och allting som är så totalt annorlunda mot Sverige i februari. Vi började utforska Canggu, området där vi bor och hittade massor med mysiga ställen att hänga på. Min pappa och hans familj kom hit från Thailand och hälsade på en vecka vilket var väldigt kul. När de sedan hade åkt insåg vi att vi hade mindre tid kvar än vi tillbringat här, och då smyger sig alltid ett litet vemod på tycker jag. HUR ska vi “njuta” mesta möjliga av tiden som är kvar? Det gäller att inte drabbas av varken stress och boka in tusen grejer, eller av apati och bara sitta i huset och ojja sig över att tiden rinner iväg.

Jag tycker vi har lyckats ganska bra med att njuta, faktiskt. Vi har lugna dagar för det mesta, hänger mycket hemma i vår villa med pool och öppet kök/vardagsrum. Tar en sväng med moppen till någon av alla närliggande stränder eller något mysigt brunchställe. Eller åker taxi lite längre bort till något trevligt ställe vi läst om. Allt är så enkelt här, som att hela stället är skapat för att vi ska kunna njuta och ha det bra hela tiden. En kokosnöt med ett sugrör i, en svalkande bris från havet och en knallrosa solnedgång som gör dig helt matt av hänförelse. Det är bara en helt vanlig dag på Bali.

För att vara lite negativ då. Så kan jag tycka att Canggu kanske är något överreklamerat. I sociala medier, resereportage och bloggar tycker jag att det framstår som en aning mer rosenskimrande än det faktiskt är. Det känns väldigt hippt, vilket är både negativt och positivt. Massvis av coola caféer (alla ställen heter “cafe” eller “club” inte restaurang) med raw food, veganskt, hälsodrycker typ kombucha, yoga och crossfit dominerar förutom surfingen förstås, trendiga klädaffärer, allt är organic, local, eco, green, osv osv. De flesta som hänger här är unga, snygga, tatuerade, solbrända, halvnakna, småfulla och barnlösa.

Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att detta är en by på Bali. Smala vägar som inte är anpassade för den massiva trafik som turismen har gett upphov till. Skräp, skräp och åter skräp, i dikeskanten, i havet, överallt. Någon slags taxi-maffia har tagit strandremsan i besittning så det går inte att åka hem från stranden för mindre än det dubbla priset av vad det kostade att åka dit. I den klibbiga hettan kryllar det av myror på minsta lilla matbit som råkar hamna på golvet (svårt att undvika spill på golven med två små barn), blodtörstiga myggor dag som natt och om du drar ett djupt andetag utomhus känner du mest lukten av… unk. Tänk övermogen frukt korsat med avlopp, något dött djur och kvalmig rökelse. Okej. Slut på negativiteten!

Bali är en magiskt vacker och charmig ö. Grönt, lummigt, fuktigt, hett både dag som natt. Jag kan verkligen förstå dem som åker hit igen och igen och kanske till och med flyttar hit, för det är det många västerlänningar som gör. Bara här i Canggu finns det gott om europeiska och australiensiska expats som jobbar via nätet eller driver mindre verksamheter. Religionen och kulturen ger en exotisk inramning. Överallt ligger små korgar av palmblad med gåvor till gudarna och tänd rökelse som är svåra att undvika att snubbla på för oss klumpiga turister. Alla är fullkomligt galna i blåögda bebisar och vill gulla, bära omkring på och pussa vår yngsta son. Det är som att resa med en popstjärna, man blir stannad typ en gång var tionde meter för gull.

Okej, lovade att detta skulle bli ett kort inlägg så jag får väl sluta här även om jag skulle vilja skriva mycket mer. Fortsättning följer men kanske dröjer det ett tag eftersom vi ska åka hem snart… snyft.

Tre dygns resa till Bali – Ett elakt skämt?

Resfebern smög sig på successivt under söndagen, och måndag morgon den 6 februari lämnade vi huset och körde ner mot Skåne. Vi skulle mellanlanda några timmar hos min mamma som sedan skulle köra oss till Kastrup. Väl där gick allt som på räls, barnen var glada och vi gled igenom incheckning, säkerhetskontroll och satte oss och tog en fika vid gaten i god tid.

När det var några minuter kvar till boarding kom ett meddelande om att det skulle bli en försening på cirka en timme på grund av ett tekniskt fel på planet. Lite mindre glada gick vi mot ett lugnt område med bänkar för att vänta. Snart kom ett nytt meddelande om ytterligare försening, och till slut ett meddelande om att flighten var inställd. All reslust och upprymdhet rann av oss och ersattes av besvikelse. Men vi försökte förstås dölja det för vår fyraåriga son som fortfarande höll humöret uppe och var pigg som bara den trots att klockan närmade sig 23.

Dagen slutade på ett hotell i Köpenhamn, istället för på ett flyg mot Doha. Dagen efter präglades av ovisshet, vi fick i stort sett ingen annan information än att vi skulle tillbaka till flygplatsen kl 13.30 för att återigen vänta tillsammans med ett hundratal andra resenärer. Inget hände, vi väntade hela eftermiddagen och efter nya förseningar fick vi slutligen beskedet att även denna flight skulle ställas in… på grund av nya tekniska problem som uppstått med planet. Besvikelsen vi känt dagen innan återkom i dubbel styrka. Nu var inte ens den otroligt peppade fyraåringen glad längre. Vi kapitulerade och åkte tillbaka till min mamma i Skåne för att åtminstone få en god natts sömn innan vi tog upp kampen för att få komma iväg på semester. Det började känns som ett elakt skämt alltihop, “vadå, trodde ni verkligen att ni skulle få åka till Bali, haha!”

Dagen efter, två dygn efter att vi lämnat Göteborg med ett glatt pirr i magen, vaknade jag i Landskrona med tomhetskänslor i kroppen. Började nästan ångra mig och tänkte att det var lika bra vi struntade i alltihop. “Ett missöde till och jag ger upp, åker hem och låtsas som att den planerade månaden på Bali aldrig har existerat” tänkte jag uppgivet. Men efter en kopp kaffe tog vi nya krafter och började jaga folk på telefon. Tre olika nummer till Qatar Airways där ingen svarade och en evighetslång telefonkö till resebyrån.

Till slut nådde vi fram till Qatars danska kundservice och efter en stund lyckades de faktiskt skramla fram en ny resrutt till oss samma dag! Med sittplatser tillsammans och barnsäng på flyget. Otroligt imponerande! Men det skulle innebära att vi fick flyga till Oslo från Kastrup, byta plan där med endast 1h och 40 min mellan flygen och sedan flyga till Doha, vänta två timmar och därefter till Bali. Ankomst klockan 17.40 dagen därpå. Med ett nytt hopp, om än viss skepsis åkte vi mot Kastrup igen för att checka in, denna gången på ett SAS-flyg mot Oslo. Lite snopet.

Allt gick som på räls även denna gång… tills vi hade satt oss på planet och motorerna startat. Då säger piloten lugnt att de måste avlägsna is från vingarna och det kommer ta några minuter. Fine. Efter några minuter säger han lite besvärat att det är kö till startbanan och två plan före oss. Dessutom måste de inspektera startbanan efter planet som är före oss har lyft. “Räkna med 15-20 minuter tills vi kommer iväg”. Vi räknar nervöst ner minuterna, inte timmarna vi kommer ha på oss att hinna med nästa plan i Oslo, som krymper oroväckande. Här någonstans känner jag att mina nerver inte orkar mer. Och jag brukar ända hålla huvudet kallt i så gott som alla situationer. Det känns som att någon har spelat oss ett elakt spratt de senaste tre dygnen. Sambon får hålla bebis en stund och jag bryter ihop tyst och diskret i några minuter. Till slut lyfter vi iallafall, och när planet har landat har vi cirka tio minuter på oss att springa genom hela Gardermoen, med bebis, fyraåring, tre ryggsäckar, och vi är nästan sist på planet till Doha när vi väl kommer fram, genomsvettiga. Då inser jag att min iPhone och mina glasögon är kvar på SAS-flyget. Men jag känner ingenting för det, mer än “det är bara prylar, skit samma, vi är PÅ VÄG”! Resten av resan gick verkligen som på räls. Snälla barn, lugna flygresor, ätbar mat, trevliga medresenärer (dvs ingen som var för full, sparkade i stolsryggen eller stank av parfym eller något annat äckligt).

På kvällen den 9 februari landade vi slutligen på flygplatsen i Denpasar, på Bali.

Men riktigt än var inte det elaka skämtet slut.. Kontentan av förseningen blev att vårt bagage inte hann med samma plan. Så de första två dygnen på Bali får vi tillbringa med endast handbagage. Som tur är täcker reseförsäkringen sådana situationer  och vi fick pengar motsvarande 100 US-dollar direkt på flygplatsen som kompensation. Så den första dagen var det bara att ge sig ut och jaga barnmat, blöjor, bikini, badbyxor, shorts, flipflops, kepsar… Alla kvitton sparas och kommer att lämnas in till försäkringsbolaget när vi kommer hem och förhoppningsvis får vi igen de pengarna. När väskorna väl hade kommit kändes det äntligen som att semester kunde börja på riktigt.