Bali och kontrasterna

Canggu, Bali den 6 mars 2017

Idag är det vår sista hela dag på Bali. Flyget går imorgon kväll, men vi åker till flygplatsen redan klockan 12 eftersom vi måste checka ut från huset då. Så morgondagen kommer mest bestå av packning och häng på flygplatsen.

Kanske är det en slags försvarsmekanism, men just nu känns det inte jättetråkigt att åka härifrån. Vi har varit här i nästan en månad, åkt på utflykter, badat i havet, ätit god mat, umgåtts och pratat massor med varandra, tränat och yogat och handlat lite fina saker. Tycker nog att vi har fått ut precis det av semestern som vi ville, och det känns inte heller som att vi har missat något särskilt.

Barnvänligt? Ja och nej

Många av våra samtal om vad man kan hitta på här har börjat med ”Om barnen varit äldre…” eller slutat med ”… om man hade åkt utan barn”. Det finns ju mycket mer att göra här, t ex hyra cyklar och cykla på lite längre utflykter, vandra upp mot någon av vulkanerna, åka båt ut till de mindre öarna. Självklart kan man göra allt det där med mindre barn också. Men det är sådant vi inte har velat släpa med framförallt vår 8-månaders bebis på. Det får bli nästa resa, när barnen är större. Vi har ingen brådska med att uppleva allting just nu.

De första dagarna, innan vi hade vant oss vid den ständiga strömmen av mopeder och bilar längs de lite för smala vägarna, tyckte jag inte alls att Canggu kändes som ett trevligt ställe för små barn. Första kvällen vi tog oss iväg till fots till närmsta restaurang kändes ungefär som ett kollektivt självmordsuppdrag. Det finns nästan inga trottoarer och det blir kolmörkt klockan 19. Men man vänjer sig, som med allt. Och de flesta kör moped och det går ganska sakta. Det är heller inga långa avstånd utan vi snackar max en kvarts promenad om man bor och rör sig i de delarna av Canggu där vi bor.

De flesta balineser, kvinnor som män, älskar barn och särskilt bebisar. Det känns för det mesta som att resa omkring med en popstjärna när man kliver in på ett nytt ställe. Alla vill gulla, hålla och ta kort på och med den gigantiska, blåögda bebisen. Så absolut är det lätt att vara här med barn. Så gott som alla restauranger har barnvänlig mat och barnstolar. Många ställen är dock ganska små med typ barstolar och ligger längs den trafikerade vägen. Det finns ju, förutom en hel del barnfamiljer, en ung och festglad publik här som kanske inte alltid uppskattar småbarn, vad vet jag. Vi hade dock inga problem med de festglada ungdomarna J

Kontraster och turism

Bali är en fascinerande och livfull ö, fyllt av kontraster. Jag har tänkt på det nästan varje dag när vi har åkt omkring på mopeden och tittat ut över risfälten som böljar mellan husen och vägarna överallt här i Canggu. Hela området känns som om det är i gränslandet mellan turistort och oexploaterad by, typ.

Den största kontrasten upplevde jag när vi besökte Finns Club, en gigantisk strandbar som invigdes 2016. Stället utstrålar lyx och kryllar av personal i välstrukna kläder. Det är byggt som en enorm bungalow med halmtak och bambu, diskokulor, sandstrand, toaletter med AC och mintdoft, soffgrupper i läder eller sittpuffar i stranddelen. Här kan du dricka en drink och flyta omkring i deras infinity pool eller hyra en ”queen size” solstolsgrupp med dynor under ett parasoll för en hel dag (men då måste du spendera en viss summa pengar). Maten kostar som på en svensk medeldyr restaurang och du kan köpa en flaska champagne för 6000 SEK. Strax utanför den här stora strandklubben som bevakas av fyra säkerhetsvakter och lika många parkeringsvakter, ringlar sig en krokig och guppig asfaltsväg förbi risfälten där bönder arbetar med jordbruksmaskiner som ser ut att härstamma från tidigt 1900-tal, en mager gatuhund lunkar förbi och soporna ligger i drivor längs dikeskanten.

Vissa ställen i Canggu satsar på den lite lyxigare turismen, som Finns, några flådiga hotell och sportanläggningen Canggu Club. Troligtvis vill man locka till sig de som har tröttnat på hetsen i Kuta, tycker att Seminyak har blivit lite för hippt och nu söker sig till nästa ställe längs med kusten. Ett annat exempel på detta är nyöppnade restaurangen The Lawn som gjort det till sin grej att ha en egen gräsmatta med sittpuffar där du kan blicka ut över solnedgången. Ett jättefint ställe med supertrevlig personal och god mat. När vi var där var dock gräsmattan stängd för skötsel. Jag är ingen trädgårdsexpert men kan gissa att gröna gräsmattor och det tropiskt heta och blöta klimatet på Bali inte är en perfekt kombination. Det finns ju en anledning att ris, som växer i träskliknande mark, är den dominerande grödan här.

Den andra trenden, och kanske den mest dominerande i Canggu, är hälsotrenden. Samhället kryllar av yoga, crossfit, juicebarer och hälsocaféer. Det mesta marknadsförs som ekologiskt och naturligt, till och med vatten i plastflaska. Var du än går kan du äta en fräsch sallad och en färskpressad juice med olika påstådda hälsoeffekter. Vi åt frukost på Monsieur Spoon flera gånger, ett bra frukostställe med franska bakverk som specialitet. Gillar också Cinta Café där du har jättefin utsikt över risfälten i ena änden och en liten inhägnad lekplats i den andra.

Nästa trend?

Efter att ha sett mig om i både Canggu och andra delar av Bali, samt badat i havet och gått längs stranden, hoppas jag innerligt på att nästa ”trend” här kommer att bli miljömedvetenhet. Det har redan börjat lite smått med skräpplockardagar på stranden, en del ställen säljer tygkassar istället för plast och tydligen finns det något ställe som hyr ut elmopeder. Men det behövs så mycket mer för att kunna rädda den här paradisön från all nedskräpning både från land och från hav. Det känns så oerhört tragiskt när man ser på den vackra naturen och inser att det sakta men säkert håller på att förstöras av alla sopor som inte tas om hand. Framförallt plasten som aldrig försvinner utan bara driver omkring i vågorna, för att inte tala om hur den påverkar alla levande organismer i havet.

Advertisements

Två månader i Thailand med bebis

Redan när vi väntade vårt första barn började vi planera en längre utlandsvistelse under föräldraledigheten. Det verkade vara en ypperlig tid i livet för det, när allting annat liksom stannar av ett tag och vi båda hade möjlighet att vara lediga samtidigt tack vare dubbeldagarna från Försäkringskassan. Sonen föddes i september och vi ägnade en del tid under hösten åt att leta flyg, ordna pass och visum och hitta hyresgäster till vår lägenhet i Göteborg. Min pappa bor i en by som heter Huay Yang i Thailand, den ligger tio mil söder om Hua Hin och det var dit vi skulle resa.

I slutet på januari bar det äntligen av. Vi åkte från Landvetter på eftermiddagen, bytte flyg i Helsingfors sedan direkt till Bangkok. Eftersom det var nattflyg tänkte vi att sonen skulle sova större delen av resan. Det gjorde han väl i och för sig, men han fick någon slags skrikattack mitt i natten. Det hade aldrig hänt innan så vi blev ganska skärrade och nervösa. Flygvärdinnorna verkade dock vana och gjorde inte en min vilket kändes lugnande. De har nog upplevt skrikande bebisar förr.

En härlig grej med att flyga med en bebis är att man känner sig som en kunglighet; vi seglade förbi säkerhetskontrollen trots en hel väska full med flytande mjölkersättning. Vi fick gå före i kön till boarding eftersom vi hade bokat en speciell plats med babysäng. Väl i Bangkok var det ännu mer gräddfil, de kom och hämtade oss från den evighetslånga kön till passkontrollen och vi fick gå vid sidan om. Vi har även fått liknande behandling på senare resor, de flesta är otroligt hjälpsamma när du kommer med en liten bebis. Tyvärr verkar specialbehandlingen avta med barnens ålder.

Med tanke på att vi var nyblivna föräldrar hade vi inget större behov av äventyr på den här resan. Vi kom ganska snabbt underfund med att det vi ville allra helst var att tillbringa tid tillsammans i vår nya lilla familj. De enda utflykterna vi gjorde var till närliggande orter som Thap Sakaae, Ban Gruud och Prachuap (stavningen är säkert helt fel). Bara dagsresor, förutom när vi åkte till Hua Hin och bodde över en natt. Hua Hin tilltalade oss inte särskilt mycket. För många turister, barer och mer hektiskt tempo än Huay Yang.

Huay Yang är en sömnig liten by där man mest träffar på svenska pensionärer och enstaka barnfamiljer, i alla fall i februari-mars när vi var där och då det är lågsäsong. Under december-januari är det betydligt fler turister, jag tror det är en övervägande majoritet svenskar även då. Många svenskar är bofasta under delar av året och har hus i inhägnade områden som bevakas av vakter. Inne på dessa områden finns ett eller flera gemensamma poolområden och många likadana hus med små trädgårdar till. Det är oftast ett sådant hus du kan hyra om du vill bo just i Huay Yang, och säkert ser det likadant ut på många ställen i Thailand.

Huset vi hyrde låg i ett sådant område och hade två sovrum, ett vardagsrum/kök samt en altan. När vi var där var bara ett fåtal av husen bebodda så det var ganska ödsligt på området. Fördelen var att vi hade poolen för oss själva de få gånger vi var där. Oftast åkte vi ner till havet istället, där fanns flera härliga strandrestauranger med solstolar under skuggande tak där vi kunde tillbringa hela dagarna. Annars händer det inte så mycket i byn. Naturen är vacker men inget särskilt jämfört med övriga Thailand skulle jag tro. Det finns en tågstation så det går bra att åka tåg från t ex Bangkok dit. Det går också bussar både från Bangkok och Hua Hin. Ett lugnt, trevligt ställe om man inte vill uppleva för mycket äventyr men ändå ha sol, bad och god mat. Det finns många restauranger att välja på och allt är väldigt billigt förutom ett fåtal lite finare ställen. Huay Yang utvecklas dock i rask takt, nya restauranger och bostadsområden byggs upp hela tiden.

Bilder på altanen på huset där vi bodde. Det fina tältet av myggnät lånade vi av pappa och hans tjej. Mycket praktiskt om man är rädd för Denguemyggor! Men vi använde det inte så mycket.

Kostnader och praktiskt

Med hjälp av kontakter hittade vi ett hus att hyra i två månader för 5500 kronor per månad. Det var också den summan vi hyrde ut vår lägenhet hemma för under samma period, så vi lyckades mer eller mindre kvitta boendekostnaden. Ofta går det att förhandla ner priset på hus lite om du tänker bo där en längre period. Det blir ju lättare för hyresvärden med en och samma hyresgäst under en längre tid. Sedan är det bra att dubbelkolla att det t ex ingår wifi och städning i priset. Det har blivit lättare nu när airbnb finns, det är en tjänst vi ofta använder oss av för att boka boende numera.

Troligtvis levde vi billigare i Thailand än vad vi hade gjort hemma under samma period. Visserligen åt vi både lunch och middag ute varje dag men oftast valde vi relativt billiga restauranger och maträtter. Prisklassen varierar ganska mycket mellan de enklaste och de dyraste ställena, så det finns alternativ även i en så liten by som Huay Yang. En middag kan gå på allt från 20 till 250 kronor, men närmare den lägre summan.

Vi hade inte direkt några andra utgifter förutom bensin till mopeden, blöjor, mjölkersättning och ytterst lite shopping. Sonen var ännu så liten att han bara drack mjölkersättning och gick så smått över till välling medan vi var där.

På första bilden ett av våra favorithak, Kai’s vid stranden. På kvällarna befolkades den tomma restaurangen mest av herrelösa hundar, dock snälla sådana. Till höger en bild på gränsen mot Burma, det ligger ganska nära Huay Yang. Vid gränsen finns en stor marknad som är rätt kul att besöka. Tror den, eller stället heter Dan Singkhon eller något sånt. 

Flygresan

Vi flög från Landvetter till Helsingfors, därifrån direkt till Bangkok. Bytestiden i Helsingfors var relativt kort men jag upplevde inte att det var något problem på vägen dit. På hemvägen däremot, missade vi det tänkta flyget till Landvetter på grund av försening så vi fick vänta några timmar extra på Helsingfors flygplats. Tyvärr minns jag inte alls vad flygresan kostade, och eftersom det är fyra år sedan nu har jag inte kvar några uppgifter på det.. Men det är väl ofta billigast att boka i ganska god tid, typ två månader innan avresa senast.

Från Bangkok till Huay Yang tar det cirka fyra timmar med bil eller buss. Vi hade i förväg ordnat med en chaufför från byn, det finns flera sådana alternativ eller helt enkelt en taxi. Hade vi rest utan barn hade jag tagit buss eller tåg. Kanske blir det nästa gång vi åker, när barnen är större.

Det bästa med Thailandsresan

Det bästa var helt klart all tid vi fick tillsammans i vår nya familj, utan att behöva tänka på vardagspraktiska saker som matlagning, handla, städa, jobba etc. Att bara vara, i ett fantastiskt klimat dessutom. Såklart var det roligt att få möjlighet att umgås mycket med min pappa som jag annars aldrig träffar mer än några dagar om året eller vartannat år, då han är hemma i Sverige. En tredje positiv sak var all den goda maten vi fick möjlighet att prova. Vi försökte testa så mycket som möjligt och ville gärna äta vad thailändarna äter. En del mat lyckades vi aldrig riktigt förstå oss på. Det finns ett talesätt att thailändare äter allt utom turister och bilar och jag är böjd att hålla med.

Underbara stranden, dagtid och kvällstid. Helt klart ett av de stora plustecknen med Thailand. I den lilla byn var vi dessutom ofta helt ensamma på milslånga kritvita sandstränder. 

Överlag är människorna vänliga, öppna, hjälpsamma och service-minded. Vi fick som förklaring att det är en stor skam att behöva säga nej eller inte kunna hjälpa en medmänniska i thailändarnas kultur. Kanske har det med buddhismen att göra. Detta fick vi ett absurt exempel på en kväll när vi besökte en restaurang lite senare än vanligt. Vi frågade om de hade öppet och de nickade glatt och tog emot oss. Men det tog lite lång tid att få in maten tyckte vi. I efterhand visade det sig att kocken egentligen hade slutat och åkt hem, men när vi kom dit ville de inte behöva neka oss utan ringde tillbaka kocken. En annan gång beställde min sambo en stor Chang (öl) på en restaurang. Den var slut, men istället för att säga det skickade de iväg en i personalen att åka och hämta mer Chang någon annanstans. Det var tydligen bättre än att skamset behöva erkänna att den var slut.

Vi upplevde att kärleken till barn är omfattande. På en del restauranger tog personalen vår son i famnen och bar omkring på honom för att avlasta oss medan vi åt. Kanske var det en smart taktik, för de restaurangerna återvände vi ju gärna till förstås. Sedan kan jag tänka mig att något mer överbeskyddande föräldrar skulle bli nervösa av att personalen går iväg med deras barn, ut i köket för att hälsa på kockarna och kanske en gammal farmor, haha. Jag upplevde dock en så överväldigande godhet och värme från alla vi träffade så jag var aldrig det minsta orolig för att något skulle hända vår son. Men så var det också en liten by och jag kanske inte hade varit lika bekväm om det hade hänt på en stökig marknad i Bangkok.

Det sämsta

Jag kan egentligen inte se några nackdelar med själva resan. Jag ångrar absolut inte att vi gjorde den. Ska man ändå säga något negativt om själva byn vi bodde i och som kanske gäller Thailand överlag, så är det just de skarpa gränserna mellan lokalbefolkning och ”falanger” dvs utlänningar (foreigners). Kulturellt men framförallt socioekonomiskt är det milsvid skillnad.

Huay Yang består nästan av två parallella samhällen. Längs huvudgatan eller utanför de inhägnade områdena bor thailändare i enkla hus och skjul med plåttak. Vid stranden och inne på områdena bor västerlänningar i flotta, vita villor med stora altaner och swimmingpool. Självklart finns det undantag, och kvinnor i byn har blivit tillsammans med falanger och bildat familj. Det är jättevanligt med sådana familjekonstellationer i byn. En del bofasta falanger har lärt sig språket och umgås mer med thailändare än västerlänningar. Men överlag är det stora skillnader och en slags barriär mellan de två världarna vilket vi inte riktigt kände oss bekväma med. Det är samma sak nästan vart man än reser, det där kruxet att finna sig i rollen som rik västerlänning på besök.

I Huay Yang är turismen än så länge ganska småskalig vilket gör att man inte känner sig som en vandrande påse pengar som på många andra ställen. När vi var i Hua Hin till exempel stod det inkastare och försäljare längs varenda gata och försökte få vår uppmärksamhet. Så är det ännu inte i Huay Yang. Tyvärr kommer det väl att exploateras mer och mer i likhet med många andra turistorter.