Saker jag saknar och inte saknar

Jag och min sambo har flyttat fyra gånger sedan vi blev tillsammans för åtta år sedan. Innan dess hade jag redan hunnit flytta 14 gånger i mitt liv, så totalt 18 gånger om jag minns rätt. Varje flytt man gör brukar generera vissa insikter om vad man äger och varför, när man packar ner och upp saker i lådor som man knappt mindes att man ägde. Tidigare har jag inte reflekterat så mycket utan bara kånkat med lådorna till nästa förråd där de har fått stå tills det varit dags att flytta igen. Men de senaste gångerna, och inte minst nu innan vi flyttade till Bryssel, har vi dock rensat ganska rejält i förrådet och faktiskt gjort oss av med saker som vi inte behöver längre. Eftersom vi skulle hyra möblerat och inte ha något förråd, ingen parkering och väldigt litet kök, så ledde det till en del beslut om att lämna saker hemma. Det här är en liten sammanställning över de kanske viktigaste sakerna vi har varit utan nu i åtta månader, och hur det har varit.

Bil. Det har gått väldigt bra eftersom vi bor mitt i en storstad med bra kollektivtrafik. Enda gången jag saknat bil är när man velat dra iväg någonstans på helgen, lite spontant. En gång har vi lånat en bil för att köra till Brygge, och sambon hyrde bil en gång för en jobbresa till ett ställe som låg lite off allmänna kommunikationer. I stort sett har jag inte saknat bil alls, snarare har det varit skönt att slippa tänka på allt praktiskt som en bil innebär med skatt, försäkring, parkering, tvätt, däckbyten och service. När vi flyttar tillbaka till Sverige blir det dock bil igen, till och med varsin eftersom vi kommer bo långt ut på landet, fem kilometer från närmaste kollektivtrafik. Den ena är vår tidigare bil och sedan funderar vi på att privatleasa en, alternativt att sambon skaffar firmabil.

Mikrovågsugn. Oväntat nog saknar jag den ganska mycket. Minst två-tre gånger i veckan tänker jag på det. Det är framförallt (eller endast) när man vill värma matrester som jag känner att det hade sparat tid och disk.

Dammsugare. Vi valde att inte ta med dammsugaren av någon konstig anledning. Jag hoppades att det skulle ingå i den möblerade lägenheten, men icke. Men det har gått ganska bra och jag har fått jobba lite på min visserligen ganska milda renlighetsmani. Vi sopar golven ungefär en gång varannan vecka, det låter sjukt sällan men så är det ju alltid ganska smutsigt på golven också.. well well, det finns faktiskt viktigare saker i livet än ett rent golv, försöker jag tänka. Vi lånade dock vår grannes dammsugare en gång, måste säga att det framkallade stort välbehag hos mig att kunna få det riktigt rent en gång åtminstone! Kanske lyxar vi till det och lånar den en gång till innan vi flyttar hem, haha.

Cykel. Vi tog inte med våra vuxencyklar hit, bara äldsta sonens. Han har cyklat till och från förskolan varje dag så den har verkligen använts flitigt. Om jag haft min cykel här hade jag troligtvis cyklat till och från jobbet nästan varje dag, så lite synd är det att jag inte tog med den. Samtidigt så är det tillräckligt nära för att promenera till jobbet och jag hade nog sällan använt den på helgerna då vi ofta är ute hela familjen med barnvagn och allt. Dessutom är det ganska livsfarligt att cykla i Bryssel pga den täta biltrafiken, se tidigare inlägg.

EDIT: Kom på efter jag skrivit det här att jag missat en grej: osthyvel! Det fick vi inte med oss och det var väl lika bra det, för det är ett totalt okänt koncept här. Nästan all påläggsost säljs i skivor här, eller så är det olika former av färskost som gäller. Därför har vi inte en enda gång saknat osthyveln, haha.

Kontentan är väl att man klarar sig bättre än man tror utan de där vardagsbekvämligheterna. Vi bor ju också på fjärde våningen utan hiss och har barnvagn som vi måste ta med upp till andra våningen, vilket såklart är lite meckigt. Om vi hade valt lägenhet med denna erfarenhet hade vi nog tittat efter något på typ andra våningen max, hehe.

C3C9A07A-73C5-4916-BF3F-A1DF6F0F3248
Vårt fina trapphus
Advertisements

Den belgiska mentaliteten, om det nu finns någon sådan

Vi har bott i Bryssel nu i drygt åtta månader, två månader kvar. Jag märker att jag mentalt börjar summera tiden här på olika sätt. Det kommer kanske några inlägg om det nu framöver.

CD5099F7-8BC5-4D5A-8923-C0F1FD5DE698

Det här tänkte jag skulle handla om mentaliteten hos folk här, jämfört med i Sverige. Jag tycker att det är vissa saker som skiljer sig åt även om folk i stort sett är likadana förstås. Sedan är det ju också så att vi som utlänningar som inte kan språket, inte heller riktigt kommer in i samhället här. Mycket av det som vi tolkar som t ex otrevlighet från butikspersonal kan ju helt enkelt bero på att de inte är så bra på engelska. Eller att de tror att vi är dryga, eftersom inte vi kan småprata på franska. Sen finns det helt säkert grupperingar här som är extremt hälsomedvetna och bara äter ekologiskt och veganskt och glutenfritt, men vi kommer ju inte i kontakt med de grupperna. Så, det här är mina helt ovetenskapliga uppfattningar om hur belgare är jämfört med svenskar.

  1. Bilkörningen. En ganska påtaglig skillnad är att det tycks råda ett mer aggressivt beteende hos bilförarna här. Vi tittade på en kortdokumentär igår som tog upp problematiken med bilar och trafikstockningar i Bryssel, som heter Brussels Express. Den beskriver aggressiviteten i trafiken och framförallt hur farligt det kan vara att cykla i Bryssel. Känner igen en hel del även om jag inte har cyklat här. Till exempel har jag flera gånger observerat att när man närmar sig ett övergångsställe och det kommer en bil, så är det många som liksom ökar på farten. Kanske i hopp om att hinna köra förbi innan man går ut i vägen, så att de ska slippa stanna? Ibland stannar jag för att slippa risken att bli påkörd, särskilt om jag har barnen med mig. Men ibland blir jag lite trotsig och kliver ut i gatan för att liksom markera att det är ett övergångsställe, då brukar de bromsa in precis innan ganska hastigt, och blänga lite på en. Några gånger har det också hänt att bilar har fortsatt köra fastän jag varit mitt på övergångsstället, inte gasat på utan liksom krupit fram för att nästan fösa bort en med bilen. Om man då blänger på dem, så vinkar en del lite avvärjande med handen typ ”tack för att du släpper fram mig!” Så märkligt. Bilar har liksom alltid företräde här framför alla andra trafikslag. Bara att det går en flerfilig motorvägstunnel rakt igenom en av Bryssels största parker säger ju något. 20488F16-72C6-42E0-8997-84A7B709CE09.jpeg
  2. C’est la vie. Belgare överlag tycker jag känns lite mer avslappnade i sin attityd till det mesta (kanske inte just i trafiken då). En av mina yogalärare uttryckte det på ett annat sätt, hon sa att belgare har blivit lite kuvade eftersom deras land har tillhört så många andra länder genom tiderna, så folk har liksom vant sig vid att någon annan bestämmer över dem, typ. Bara det att halva landet och nästan hela Bryssel talar franska är ju ett intressant exempel på det. Andra halvan talar flamländska och så finns det en tyskspråkig minoritet. Det är klart att det finns motsättningar och ibland uppstår konflikter, men på det stora hela och i folks vardag är det som att de inte bryr sig så mycket. Rycker på axlarna liksom, jaja. Ibland är det ju strejk i kollektivtrafiken och halva stan stoppas upp. Men folk verkar inte så brydda över det. Bara vi expats som blir helnervösa för att missa viktiga möten, hehe. Det här lite slappa beteendet hänger nog ihop en del med nästa iakttagelse, som handlar om barn.
  3. Barn, godis och säkerhet. Att belgare är ett sockerälskande folk råder ingen tvekan om. Bakverk, nutella, croissanter, choklad och alla möjliga sötsaker finns i överflöd i varenda matbutik. När föräldrarna hämtar barnen på förskolan har så gott som alla med sig lite ”mellanmål” i form av läsk, godis och kakor som barnen får på vägen hem eller på lekplatsen. Kan ni tänka er om en förälder haft med sig läsk till en svensk förskola och hällt i ungarna medan de tagit på overallen? Hahaha. Jag kan ändå inte hjälpa att det är lite skönt att det inte råder ett så strikt tabu kring att ge barn sötsaker här. Självklart är det inte bra med för mycket av den varan, men ibland är vi lite för extrema åt andra hållet i Sverige tycker jag. Sen har vi med här med säkerheten, där är väl också vi svenska världsbäst på riskminimering vad gäller barn. Här har jag knappt sett en enda bilbarnstol, inga bälten i bussarna, lekplatser kan ligga strax intill en väg utan mer än ett symboliskt litet staket mellan. Och det är ju inte direkt så att bilisterna (se punkt 1) tänker ”Nu kör jag förbi en lekplats full med barn, kanske bäst jag saktar ner ifall någon springer ut i vägen”….

    9B2E3A03-341E-4F67-A26F-1C126DBD2633.jpeg
    En gång om året är det bilfri dag i Bryssel! 
  4. Alkoholkulturen. Belgare dricker, om inte mer så i alla fall betydligt oftare, än svenskar. Det är verkligen inte tabu (inte så mycket som är tabu här, se punkt 2) att ta ett glas vin eller två till lunchen, det gör nog de flesta belgare som äter utelunch. Rökning är också betydligt vanligare här än i Sverige. Den svenska hälsohetsen tycks inte riktigt ha nått hit än. 9FC4E5BF-F91E-4BC3-AF16-81F71403CA52.jpeg
  5. Nivån av service. Varken butiks- eller restaurangpersonal är särdeles trevliga eller tillmötesgående. Såklart får man hjälp om man ber om det, men inte mer än så. Rent generellt alltså, det finns ju alltid undantag. Den tydligaste motsatsen till detta som jag har upplevt är nog i USA där servicepersonal verkar vara extremt drillade i att vara trevliga och hjälpsamma. Men så är de också i högre grad beroende av dricks som inkomstkälla antar jag.

Överlag är det ju så att vi trivs jättebra här. Bristen på trevlighet i matbutiken är något man kan överleva. Inte heller svenskar är väl kända för att ge överdriven service. Slutsatser: Sverige vinner helt klart på trafiksäkerheten. Ogillar att känna mig som ett jagat villebråd i stadstrafiken. Barn dör inte av att äta godis och dricka läsk ibland. Vuxna blir inte alkoholister bara för att de ibland dricker vin mitt på dagen. Det är ganska trevligt att kunna gå in i en affär och ställa frågor eller bara småprata på sitt eget språk med personalen, det ska bli ganska skönt med att flytta hem.

Vardagsliv i Bryssel

Nu har cirka nio veckor passerat av våra sammanlagt nästan elva månader i Bryssel. Vardagen börjar infinna sig för oss alla. Det är nog lättast för mig som har ett jobb och kollegor som jag träffar varje dag (och kan prata svenska med, icke att förglömma). Äldsta sonen har vant sig vid förskolan och jag tror att han oftast har roligt där, även om han fortfarande, efter drygt en månad, frågar varje dag hur länge han ska vara där och när vi ska flytta hem igen.. Men det känns mer som ett inövat mantra än som att han verkligen menar det, för han är alltid glad och uppåt både på väg till och från förskolan. Nu väntar vi med spänning på att se om han kommer lära sig någon franska också, så att han kan översätta åt resten av familjen sen 🙂

Bryssel är bullrigt, trafikerat, trångt, diversifierat, kosmopolitiskt, dynamiskt och faktiskt ganska vackert och charmigt på sina ställen. EU-kvarteren där jag oftast rör mig är väldigt ocharmiga med sina gigantiska glas- och betongfasader och trefiliga motorvägar som skär rakt igenom staden. Däremot bor vi ett stenkast från Parc Cinquantenaire (översta bilden till höger) som är otroligt vacker och pampig, kantat med gigantiska trädalléer. Sen finns det andra kvarter som är otroligt mysiga, gamla ojämna kullerstensgator, sneda stenhus från 1600-talet och sunkiga ölkaféer inredda helt i mörkbetsat trä.

Maten är på de flesta ställen vi provat fantastiskt god utan att vara avancerad eller skrytig (eller hutlöst dyr). Det finns en trevlig uteätarmentalitet här, hela familjen eller släkten träffas på restaurang på lördagseftermiddagar eller söndagskvällar och äter tillsammans. Det har vi anammat och försöker iallafall ibland gå ut och äta lunch på helgerna, trots att det kan vara en utmaning med två barn som på varsitt alldeles unika sätt kan pröva ens tålamod och tänja på gränserna för hur man ska bete sig i offentliga miljöer (kasta bestick på golvet, slicka på pepparkvarnen, krypa under borden osv).

Vi saknar alltså ingenting i form av kultur- eller restaurangutbud jämfört med Göteborg, inte heller shopping eller sådana saker som vi ändå inte ägnar oss åt så mycket. Jag trodde kanske att vi skulle sakna naturen mer, men det gör inte jag än så länge. Det finns gott om vackra parker, vi har även besökt det stora skogsområdet som ligger i utkanten av staden (Bois de la Cambre, en stor anlagd skogspark som gränsar till skogen Forêt de Soignes). Kanske kommer det en dag när jag tröttnar på sorlet, flygplanen, sirenerna och trängseln och vill flytta ut på landet igen, särskilt när våren närmar sig och vi måste börja planera hemflytten. Men just nu njuter jag för fullt av storstadslivet och allt som återstår att upptäcka i Bryssel och resten av Belgien.

 

Canggu, Bali – kortversionen

3 mars 2017

Nyligen hemkommen från kvällens restaurangbesök, yngste sonen sover och fyraåringen har fått ett nytt spel till surfplattan. Plötsligt öppnar sig möjligheten att öppna upp datorn och skriva resans första blogginlägg. Vi har dock redan varit här i tre veckor plus en dag.. med andra ord är jag inte bäst på att ta mig tid till att blogga på den här semestern, och tur är väl det. Det finns ju så mycket annat att hitta på.

Nu återstår bara fyra hela dagar på den här resan så det är väl dags att göra en kort summering. På grund av borttappad telefon och att alla bilder än så länge bara finns i sambons telefon blir det inga bilder i det här inlägget, men jag kommer att redigera det senare.

Var ska man börja… Bali blev inte en omedelbar förälskelse för någon av oss. När jetlaggen väl lagt sig drabbades fyraåringen av kräkningar (troligtvis svalt för mycket poolvatten), sambon fick soleksem och klorallergi vilket gjorde att han har fått hålla sig borta från både sol och pool hela resan. Lite seg start med andra ord, och resan hit hade ju redan kastat en skugga över hela upplevelsen (den resan har förärats ett helt eget inlägg).

Men så småningom kom vi in i lunken, vande oss vid ledigheten, värmen, lukterna, ljuden och allting som är så totalt annorlunda mot Sverige i februari. Vi började utforska Canggu, området där vi bor och hittade massor med mysiga ställen att hänga på. Min pappa och hans familj kom hit från Thailand och hälsade på en vecka vilket var väldigt kul. När de sedan hade åkt insåg vi att vi hade mindre tid kvar än vi tillbringat här, och då smyger sig alltid ett litet vemod på tycker jag. HUR ska vi “njuta” mesta möjliga av tiden som är kvar? Det gäller att inte drabbas av varken stress och boka in tusen grejer, eller av apati och bara sitta i huset och ojja sig över att tiden rinner iväg.

Jag tycker vi har lyckats ganska bra med att njuta, faktiskt. Vi har lugna dagar för det mesta, hänger mycket hemma i vår villa med pool och öppet kök/vardagsrum. Tar en sväng med moppen till någon av alla närliggande stränder eller något mysigt brunchställe. Eller åker taxi lite längre bort till något trevligt ställe vi läst om. Allt är så enkelt här, som att hela stället är skapat för att vi ska kunna njuta och ha det bra hela tiden. En kokosnöt med ett sugrör i, en svalkande bris från havet och en knallrosa solnedgång som gör dig helt matt av hänförelse. Det är bara en helt vanlig dag på Bali.

För att vara lite negativ då. Så kan jag tycka att Canggu kanske är något överreklamerat. I sociala medier, resereportage och bloggar tycker jag att det framstår som en aning mer rosenskimrande än det faktiskt är. Det känns väldigt hippt, vilket är både negativt och positivt. Massvis av coola caféer (alla ställen heter “cafe” eller “club” inte restaurang) med raw food, veganskt, hälsodrycker typ kombucha, yoga och crossfit dominerar förutom surfingen förstås, trendiga klädaffärer, allt är organic, local, eco, green, osv osv. De flesta som hänger här är unga, snygga, tatuerade, solbrända, halvnakna, småfulla och barnlösa.

Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att detta är en by på Bali. Smala vägar som inte är anpassade för den massiva trafik som turismen har gett upphov till. Skräp, skräp och åter skräp, i dikeskanten, i havet, överallt. Någon slags taxi-maffia har tagit strandremsan i besittning så det går inte att åka hem från stranden för mindre än det dubbla priset av vad det kostade att åka dit. I den klibbiga hettan kryllar det av myror på minsta lilla matbit som råkar hamna på golvet (svårt att undvika spill på golven med två små barn), blodtörstiga myggor dag som natt och om du drar ett djupt andetag utomhus känner du mest lukten av… unk. Tänk övermogen frukt korsat med avlopp, något dött djur och kvalmig rökelse. Okej. Slut på negativiteten!

Bali är en magiskt vacker och charmig ö. Grönt, lummigt, fuktigt, hett både dag som natt. Jag kan verkligen förstå dem som åker hit igen och igen och kanske till och med flyttar hit, för det är det många västerlänningar som gör. Bara här i Canggu finns det gott om europeiska och australiensiska expats som jobbar via nätet eller driver mindre verksamheter. Religionen och kulturen ger en exotisk inramning. Överallt ligger små korgar av palmblad med gåvor till gudarna och tänd rökelse som är svåra att undvika att snubbla på för oss klumpiga turister. Alla är fullkomligt galna i blåögda bebisar och vill gulla, bära omkring på och pussa vår yngsta son. Det är som att resa med en popstjärna, man blir stannad typ en gång var tionde meter för gull.

Okej, lovade att detta skulle bli ett kort inlägg så jag får väl sluta här även om jag skulle vilja skriva mycket mer. Fortsättning följer men kanske dröjer det ett tag eftersom vi ska åka hem snart… snyft.